Publicerad i Aftonbladet 17 augusti 2015
Tänk dig en dubbeldäckarbuss full med passagerare. Tänk dig att de cirka 85 personer som ryms i bussen är de rikaste personerna i världen. Dessa 85 äger lika mycket som jordens fattigaste hälft – 3,5 miljarder människor – äger tillsammans. En illustration som tydligt visar hur ojämlik vår värld är: hälften av jordens befolkning jämfört med en fullsatt buss.
Många tänker nog att så där ser det väl inte ut hos oss? Sverige är ju ett rikt och jämlikt land. Så var det en gång. Men så är det inte längre.
OECD har visat att klyftorna i Sverige har ökat kraftigt sedan 1990-talet, snabbare än i nästan alla andra länder. 1985 toppade Sverige listan över länder med de mest jämlika inkomsterna. Sedan dess har fallet varit tungt. Sverige är inte längre världens mest jämlika land. Vi tillhör inte ens toppskiktet längre.
Under den senaste veckan har medier beskrivit barnfattigdomen i Sverige, hur barnen drabbas av fattigdom och hur stora skillnaderna är: mellan våra storstäder, mellan olika stadsdelar och mellan olika grupper.
Nästan var tredje barn i Malmö lever i dag under ekonomiskt utsatta förhållanden. I Stockholm minskar andelen fattiga barn, men klyftorna mellan stadsdelarna ökar. I Rinkeby lever 42 procent av barnen i ekonomisk utsatthet, i Södra Ängby cirka två procent.
Det är djupt skrämmande siffror. De visar hur vitt skilda verkligheter våra barn växer upp i. Och det finns stor risk att de mönstren och skillnaderna består genom livet. Barn som växer upp i fattigdom har försämrade livschanser jämfört med andra barn. Det finns ett starkt samband mellan fattigdom under uppväxten och sämre betyg, ohälsa, missbruk, att bli offer för brott och att dö i förtid. Det drabbar barnet och det drabbar hela samhället.
Det är ingen slump att det blivit så här. Tvärtom. Men det behöver inte vara så.
För det handlar förstås om politik. Politik är att vilja, sa Olof Palme. Det gäller fortfarande. Med politik kan vi skapa ett land med bättre sammanhållning och mindre djupa klyftor. Ett bättre samhälle för alla. Om vi vill. Och det vill LO.
Forskning har visat att jämlika samhällen är bättre, såväl för människor som för ekonomin och tillväxten. Allt fler ekonomer och företrädare för internationella institutioner varnar nu för att den ökande ekonomiska ojämlikheten minskar den sociala sammanhållningen och skadar den långsiktiga tillväxten. IMF-chefen Christine Lagardes tog till ännu starkare ord när hon sa att ojämlikheten fräter sönder både samhällen och ekonomisk tillväxt.
Enligt professor Tapio Salonen vid Malmö Högskola skulle det kosta ca 15 miljarder att eliminera barnfattigdomen i Sverige. Det motsvarar ungefär ett av den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag. Så visst går det.
Det handlar om investeringar i skola och utbildning. trygga jobb, stärkta socialförsäkringar och satsningar på vård och omsorg. Men framför allt handlar det om en politik mot arbetslösheten; jämlikhetens värsta fiende.
Sverige har aldrig varit rikare än vi är i dag och aldrig haft större BNP. Vi har alla möjligheter att bryta trenden mot ökad ojämlikhet men då måste vi börja nu. Från LO:s sida hoppas vi att regeringen redan i den kommande höstbudgeten tar till vara de möjligheterna.
Karl-Petter Thorwaldsson