Håll dig uppdaterad!
Prenumerera och få nyheter, berättelser och uppdateringar som berör dig.
Svensk ekonomi befinner sig i högkonjunktur, men nu mattas tillväxten av. Den årliga tillväxten, som har överstigit två procent de senaste fem åren, når nu bara upp till runt 1,5 procent både i år och nästa år. Flera faktorer bidrar till nedväxlingen, både sådana som är en del i det underliggande konjunkturförloppet och andra som är mer av engångskaraktär.
En viktig faktor är den svagare utvecklingen i vår omvärld, prognoserna på kort sikt ser har justerats ned under det senaste året. Särskilt motorn Tyskland hackar betänkligt, möjligen en hel del beroende på engångsproblem inom bilindustrin men förklaras också av exportindustrins beroende av utvecklingen i Kina. Det finns dock tecken på en vilja att möta den svagare tillväxten med en mer efterfrågeinriktad ekonomisk politik. I USA gör räntehöjningarna paus och budgetunderskottet finns kvar. I Europa ligger ECB kvar med expansiv penningpolitik samtidigt som det talas mer om behovet av mer understödjande finanspolitik. I bakgrunden finns osäkerheten och risken för handelskonflikter, en oordnad brexit med mera.
Den svenska tillväxten dras också ner av inhemska skäl. Bostadsbyggandet har kommit i gungning när osäkerheten om prisutveckling och efterfrågan på bostäder ökat. Minskningen är kraftig men sker i och för sig från en hög nivå. Näringslivets investeringar mattas av som en del i konjunkturförloppet. Kommunsektorn har ökat sina investeringar kraftigt under några år och planar ut på en hög nivå. Åt andra hållet går staten med ökande infrastrukturinvesteringar och satsningar på försvaret. Hushållens konsumtion blev oväntat låg under 2018 och beror rimligen inte bara på införandet av bonus malus system för fordonsskatt.
Sammantaget är LO-ekonomernas bild att högkonjunkturen försvagas i år och nästa år, men att det inte är frågan om någon snabbt närmande lågkonjunktur.
Avmattningen i svensk ekonomi innebär naturligtvis att arbetsmarknaden går mot en avkylning om inte efterfrågan stöttas på annat sätt. Arbetslösheten har redan bottnat på strax över 6 procent och ökar svagt framöver. Löneökningarna revideras upp marginellt i år, men är fortfarande låga i förhållande till konjunkturläget. Därmed fortsätter det inhemska kostnadstrycket på priserna vara svagt. Den uppgång i inflationen till runt 2 procent som vi sett de senaste åren förklaras till stor del av energipriserna. Den underliggande inflationen har istället legat ganska stabilt kring 1,5 procent. Vår bedömning är att Riksbanken inte får anledning att höja reporäntan under 2019, man kommer knappast heller försvåra avtalsrörelsen nästa vår med ändrad ränta.
De offentliga finanserna är i mycket god ordning. Den offentliga bruttoskulden har genom amorteringar och tillväxt sjunkit kraftigt som andel av BNP, de senaste 10 åren. Enligt LO-ekonomernas uppfattning är vi i en situation där överskott i offentliga sektorns finansiella sparande (läs överskottsmålet) fortsätter prioritera skuldminskning framför välfärdstjänster. Vi har nu hunnit ifatt de demografiska utmaningar som under lång tid målats upp som problem i framtiden, och som överskottsmålet skulle ge oss bättre förutsättningar att hantera.
Behoven av välfärdstjänsterna ökar snabbare nu och det finns hål att fylla igen. Därför föreslår LO-ekonomerna att staten under resten av mandatperioden höjer statsbidragen med så mycket att den konsoliderade skulden hamnar på 35 procent av BNP. Det kan sänka arbetslösheten med cirka mer än 1 procentenhet, men gräver inga stora hål i de offentliga finanserna.
I en särskild fördjupningsdel beskriver vi den långtgående förändringen som arbetsmarknadspolitiken ska genomgå. Vi kan se att arbetsförmedlingen har brister och att politiken behöver utvecklas. LO-ekonomerna har följande utgångspunkter för hur den bör utformas:
Publicerad: 2019-05-20