Fackets kamp för demokrati

Arbetarna fick inte rösta

I början av 1900-talet växte fackföreningarna snabbt. De fackligt aktiva arbetarna hade nu sina egna lokaler, sina tidningar, sina starka organisationer och sina studiecirklar.

Efter jobbet gick de på möten eller satte sig ner vid köksbordet för att läsa. Många av dem var mer pålästa och bildade än vad deras chefer var. Men de fick inte rösta!

För att kunna rösta i riksdagsvalen behövde man dels vara man och dels tjäna minst 800 kronor om året, vilket de flesta arbetare inte gjorde. Kvinnor fick inte rösta alls. I lokala val hade den som hade mer pengar fler röster.

Rösträtt viktig fråga för facket

För fackföreningsrörelsen var rösträtten en livsviktig fråga. Riksdagsmännen kunde stifta lagar som gjorde det svårare att strejka och försämrade villkoren för vanligt folk – de behövde ju inte bry sig om vad arbetare och kvinnor tyckte.

Allmän rösträtt blev ett av LOs absolut viktigaste krav. Bland annat hölls en tre dagars politisk storstrejk för allmän rösträtt 1902.

En begränsad rösträttsreform genomfördes 1909. Den avskaffade inkomstkraven för att rösta till riksdagens andra kammare (riksdagen var vid den här tiden delad i två kammare). Men i de lokala valen som avgjorde vilka som satt i första kammaren gällde fortfarande att den som hade högre inkomster fick fler röster – och för att förslag skulle gå igenom behövde de röstas igenom i båda kamrarna. Kvinnor fick inte rösta alls. Därför var fackföreningsrörelsen fortfarande mycket missnöjd. 

Sverige blir en demokrati

Under 1917, 1918 och 1919 utbröt stora protester och demonstrationer. Till slut tvingades riksdagen gå med på att införa allmän och lika rösträtt, oavsett kön. Sverige hade blivit en demokrati – men inte automatiskt, utan för att människor kämpade för det.