Håll dig uppdaterad!
Prenumerera och få nyheter, berättelser och uppdateringar som berör dig.
Sundsvallsstrejken 1879
Foto: Sundsvalls museum
De arbetade från morgon till sen kväll.
De hade knappt råd att köpa mat för dagen.
De bodde i kalla baracker fyllda av vägglöss.
De fick inte rösta.
Ingen hade brytt sig om vad de tyckte, tänkte eller kände. Men nu hade de fått hela samhällseliten att darra.
En strejk som fick stor uppmärksamhet
Våren 1879 fylldes pressen av chockrubriker. Nästan alla sågverk kring Sundsvall hade stannat. Tusentals sågverksarbetare vägrade arbeta.
Sundsvallsstrejken 1879 var inte den första strejken i Sverige. Men den var ovanligt stor och dessutom slog den mot motorn i svensk ekonomi – exporten av trä.
Sågverksföretagen hade gjort gigantiska vinster. Det var som att företagsägarna inte hade tänkt på att det behövdes folk som bar plank, skötte maskiner, sorterade träbitar och staplade brädor på sågverken. Inte förrän de slutade arbeta.
Frikyrkor och nykterhetsföreningar
Sågverksarbetarna i Sundsvall som strejkade 1879 hade ingen fackförening. Det fanns i princip inga fackföreningar i Sverige vid den tiden. Men många av dem var aktiva i frikyrkor och nykterhetsföreningar. De hade gått i studiecirklar och läst böcker. Det hade gett dem kunskaper och självförtroende. Dessutom lärde de sig mötesteknik och föreningsdemokrati.
Myndigheterna kallade in militär till Sundsvall och sågverksarbetarna tvingades gå tillbaka till jobbet utan att ha fått några löften om högre löner.
Bättre på sikt
Det blev ändå bättre inom den närmsta tiden. Lönerna höjdes på flera sågverk och på ett ställe förkortades arbetstiden på lördagar med två timmar. Men viktigast av allt – sågverksarbetarna gick tillbaka till jobbet med raka ryggar i stället för med böjda nackar.
Från och med nu var det inte längre bara i kapell och på nykterhetsmöten som de vågade säga vad de tyckte, utan även på jobbet.
Senast ändrad: