Striden om tiden

Kravet på kortare arbetstid handlade inte bara om att arbetsdagarna var slitsamma – många arbetade 12 eller 14 timmar, även om det kanske var vanligare med ungefär 10.
Utan också om rätten till att hinna göra något annat än att jobba. Att få ha en vettig fritid, läsa böcker, umgås med vänner och familj, gå på möten, göra utflykter på landet.

Dessutom var det arbetslöshet i många branscher. Det vore bättre att dela på jobben. Men arbetsgivarna och högern vägrade. De menade att ekonomin skulle krascha om arbetsdagen förkortades till åtta timmar. 

Förkortningar i lag och avtal 

Länge verkade det helt omöjligt att uppnå målet om kortare arbetsdag.

Men när fackföreningarna växte sig starkare gick det att få igenom arbetstidsförkortningar i många avtal. 

En lag om åtta timmars normalarbetsdag röstades igenom i riksdagen 1919. 

Åttatimmarsdagen gällde visserligen inte alla, utan framför allt industriarbetare. Många LO-medlemmar fortsatte att jobba längre dagar – till exempel butiksbiträden, lantarbetare, hembiträden och kontorspersonal. 

Men vi fick i alla fall åttatimmarsdagen som standard. Med tiden kom den att gälla fler och fler yrken.

Det blev ingen katastrof

När arbetsdagarna blev kortare sjönk inte produktionen, som motståndarna hade varnat för. I stället ökade den. Det gick ofta att göra mer på 8 timmar än på 10. 

Det innebar också att tempot förändrades. Det var kanske inget som de enskilda anställda kände av över en natt. Men under 1900-talet skulle arbetslivet effektiviseras mer och mer, styckas upp och mätas. 

I stort sett var det här något som fackföreningsrörelsen godtog. Man accepterade att jobba snabbare för att kunna gå hem tidigare. Det måste finnas tid till andra saker än att arbeta.