Claes-Mikaels kommentarer

Claes-Mikael Jonsson, Jurist:






Måndag den 2 juni 2008
LO kavlar upp skjortärmarna i tredje akten

I Hamlets tredje akt öppnar sig en möjlighet till hämnd. Kungen är försjunken i tankar. Hamlet kan med lätthet sticka ner kungen och hämnas mordet på sin far. Men Hamlet tvekar. Funderar. Och kommer aldrig till skott. Möjligheten till hämnd sluter sig.

Skall LOs kongress hämnas EG-domstolens dom i Lavalmålet? Eller skall kongressen liksom Hamlet också tveka?

När LOs starke man, avtalssekreteraren Erland Olauson, gör sin sista stora insats i talarstolen på en LO kongress, tvekar också ledamöterna. Skall man välja en städad strategisk linje, att först anta Lissabonfördraget och sedan säkerställa att konsekvenserna av Lavaldomen minimeras i svensk rätt? Eller skall en mer okammad strategi omfamnas – att anta Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av Lavaldomen lösts i svensk rätt?

Debatten tar omedelbart fart. Johan Lindholm, Byggnads, sätter tonen genom en flankattack mot kommissionens och de europeiska regeringarnas planer om en snabb och smärtfri ratifikation av Lissabonfördraget. Lindholm föreslår ”att LO skall verka för att den svenska regeringen kan garantera att den svenska arbetsmarknadsmodellen blir säkerställd innan riksdagen antar Lissabonfördraget”. Innebörden av detta skulle vara att Sverige får svårigheter att hålla EUs tidsschema för ratifikation av fördraget. I januari 2009 skall medlemsstaterna ha antagit fördraget. Annars skjuts Lissabonfördraget ikraftträdande framåt – månad för månad - tills det att alla medlemsstater antagit fördraget.

Stridslarmet är högt. Bataljen böljar fram och tillbaka medan talarna avlöser varandra på podiet, efter begäran om sluten omröstning i fördragsfrågan. Och efterföljande vädjan från kongresspresidiet om att inte genomföra sluten omröstning lägger sig slutligen stridsdammet i Folkets hus. Redaktionsutskott får i uppdrag att hitta en kompromiss.

Någon timme senare kommer lösningen. LO kräver att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att den s.k. Stråthutredningen om konsekvenserna av Lavaldomen redovisat sitt uppdrag i december 2008. LOs kongress har inte tvivlat. Och kongressen inte heller tagit livet av fördraget. LO står enat och starkt. Och dessutom har kongressen givit partiet en uppgift där man kan leverera.

En av dagens övriga höjdpunkter är valet av ny avtalssekreterare. Bakom scen sitter LOs nya kraftpaket, Per Bardh, en lagspelare. När jag frågar vilken spelartyp han är, kommer svaret direkt – Erik Edman. Trygg bakåt men utan fruktan för offensiva attacker. Liksom Edman står inför EM-slutspel står Per nu inför en rad utmaningar. Omförhandlingarna av huvudavtalet och försvaret av det svenska kollektivavtalet (bara Sverige svenska kollektivavtal har). Men han skall också få tid att köra sambons häst till stallet och svalka sig i den egenhändigt ihopsnickrade poolen hemma på baksidan. Men i centrum finns förstås Vendelsös Zlatan – sonen Viktor Bjurholt, 9-årig målspottare.


Söndag 1 juni 2008
Kongressens armbrytning skjuts fram

- Förutom det där andra, vad tyckte ni om pjäsen fru Lincoln? Det är oklart om en reporter verkligen frågade president Lincolns hustru detta efter att hennes make mördats på Fordteatern. Frågan vittnar dock om att det uppenbara inte alltid nödvändigtvis behöver beröras. Ibland kan andra berättelser få spelrum. De frågor som sällan kommer till ytan. Det är också just detta som gör kongresser underhållande och spännande. Alla frågor får uppmärksamhet. Och det är skoj.

En av kongressens stora beslut, som skulle ha ägt rum under söndagseftermiddagen, har nu skjutits fram till måndagen. Ska Lavalproblematiken kopplas till antagandet av det nya Lissabonfördraget eller inte? Kommer kongressen att anta särskilda krav för hur ratifikationen av fördraget ska ske i riksdagen? Armbrytningen blir med säkerhet en av kongressens höjdpunkter. Om det blir det där andra återstår att se.

Dagens kioskvältare i Folkets hus, vid sidan av Wanjas omval till ordförandeposten, är annars Mona Sahlins linjetal. Facklig-politisk samverkan står högt på agendan. Mona delar också LOs kritik av den borgerliga regeringens handfallenhet i Lavalfrågan på europanivå. Mona frågar Reinfeldt vilket Sverige ska vi ha i Europa? Och om kollektivavtalen får vara med? Frågorna är väl valda. Den borgerliga politiken i EUs sociala dimension är milt sagt dimmig.


Lördag 31 maj 2008
LOs kongress - ett Europas folkets hus

Mitt i värmeböljan samlas LOs kongressombud, styrelse, representantskap och andra förväntningsfulla kring Norra Bantorget. Stockholms solvärmda gator står tomma i lördagmorgonens lugn. Marathonlöpare ska ersätta bilarna. Vid sidan om softande soldyrkare samlas också en brokig skara ovänner till Lissabonfördraget utanför Folkets hus. Politiker och fackföreningsledare är här. Media är på plats. Det är LO-kongress.

Förväntningarna och spänningen är stor. De fackliga utmaningarna är många. Allt ska behandlas under de närmaste dagarna. Det mesta från medlemsorganisering till internationalisering står på kongressens meny. Några av delikatesserna är Laval, lönebildning, A-kassa och Europa. Allt finns på kongressens smörgåsbord. Scenen är satt. Låt dramat börja.

Som ett spetthugg i sten har EG-domstolens dom i Lavalmålet skakat svensk och europeisk fackföreningsrörelse. I den korseld som uppstått mellan EUs ekonomiska och sociala dimensioner - balansen mellan fri rörlighet och skyddet för grundläggande fackliga rättigheter – befinner sig Lissabonfördraget. På söndagens eftermiddag kommer kongressen att behandla just detta. Hur vill LOs kongress att Lissabonfördraget antas i Sverige? Ska kongressen följa styrelsens linje? Ska kongressen begära folkomröstning? Eller rent av förespråka att fördraget fälls?

I den europeiska debatten har allt fokus hamnat på Irland. Den folkomröstning som ska äga rum där i mitten på juni har gett Europas politiker frossa och förlamning. Ingenting kan tillåtas störa opinionsbildningen på Irland.

På Stockholms sommartomma gator finns dock ett frö som kan skaka Europa. EG-domstolens ledamöter träffade inte död materia med Lavaldomen. Tvärtom. Kollektivavtalet och de fackliga stridsåtgärderna visade sig vara hård som sten. För som Wanja säger i sitt inledningstal – ”Vi kommer inte att ge oss förrän vi har likabehandling i Europa”.

Vibrationerna från Lavaldomen kan sprida sig. Epicentrum kan bli LOs kongress. Sanningens ögonblick är söndag eftermiddag. Europas ögon riktas långsamt mot Stockholm. Dramat kan börja.