Thatchers krig mot facket

Mike Smith är en av brittiska TUCs (LO) mest erfarna ledare och han är den som varit med längre än de flesta. Mikes erfarenhet går ända tillbaka till engelska fackets mest inflytelserika dagar på 1970-talet. Om någon har förutsättningarna att analysera det som skett i Storbritannien med en halvering av den fackliga organisationsgraden så är det han.

Jag träffar honom på TUCs kontor på Great Russell Street i centrala London bara några hundra meter från British Museum och Tottenham Court. Här finns den engelska LO-borgen som är ett ganska slitet och typiskt funkishus med en idealiserad arbetare som staty utanför.

Brittiska LO är en organisation som är hårt prövad sedan storhetsdagarna på 1970-talet, en prövning som sträcker sig över kolgruvearbetarnas omfattande strejker på 1970- och 80-talen till Thatchers unionbusting och senare New Labours ovilja att ändra denna antifackliga lagstiftning.

Thatchers strategi, säger Mike, var att skilja den fackliga organisationen från den allmänna opinionen och från dess medlemmar.

- Man ville slå en kil mellan facket och medlemmarna så att facket inte skulle kunna agera i kollektivets namn som medlemmarnas röst. Man ville helt enkelt underminera fackets möjlighet att agera solidariskt och det gjorde man på olika sätt, först med opinionsbildning sedan med lagstiftning.

Den brittiska högern, the Tories, förde följaktligen också en veritabel antifacklig kampanj under flera år innan valsegern 1979 då Margaret Thatcher blev premiärminister.

Vi uppehåller oss en stund vid kolgruvearbetarnas strejk i slutet på 70-talet som fick intern facklig kritik för brister i taktiken. Strejken utlystes på våren då lagren av kol var välfyllda och man ville stoppa nedläggningar även av de gruvor som redan var tömda.

- En annan infekterad fråga var kritik bland andra fackförbund huruvida ordföranden för gruvarbetarna, Arthur Scargill, verkligen hade medlemmarnas stöd. Det fanns de som till och med hävdade att med en medlemsomröstning hade det aldrig blivit någon strejk.

Mike menar dock att kritikerna bortsåg från att gruvdistrikten i Wales var och är de fattigaste delarna av Storbritannien.

Thatcher kom att utnyttja allt detta i sin propaganda för att utmåla facket som samhällets fiende nummer ett. Nästa steg blev därför väsentligt enklare – att få gehör för en antifacklig lagstiftning.

Det första Thatchers regering lagstiftade om var ett förbud mot så kallad secondary action, sympatiåtgärder, och numera är brittiska fack förhindrade att be kamrater i andra fack att agera solidariskt vid en konflikt. En liknande lagstiftning i Sverige skulle förbjuda exempelvis Hotell- och Restaurangfacket att be Transport om stöd när en krögare vägrar teckna avtal eller om de är i konflikt med en restaurang av andra skäl. Andra förbunds deltagande i blockaden mot Wild'n Fresh i Göteborg skulle med Thatchers lagstiftning bli olaglig.

Exempel på annan lagstiftning som Thatcher drev igenom var att fackföreningsledningarna i fortsättningen inte skulle få bestämma om konfliktåtgärder. Toryregeringen lagstiftade om att minst 50 procent av rösterna i en sluten medlemsomröstning skulle besluta om detta vilket naturligtvis innebar att man förstör möjligheten till snabba beslut. För arbetsgivarna är det en stor fördel att vinna tid för att undkomma konsekvenserna av en konflikt eller en strejk.

En tredje och minst sagt märklig lag som Thatcher drev igenom var den som säger att facket inte själv får bestämma hur de ska välja sina ledare. Det innebär att en ordförande för ett förbund eller annan förtroendevald i ledande ställning inte kan utses av organisationens årsmöte eller kongress utan att det ska föregås av en omröstning bland medlemmarna. Denna lagstiftning gäller utmärkande nog enbart fackföreningar och inga andra organisationer i Storbritannien.

Ett annat exempel på den antifackliga lagstiftningen på de brittiska öarna är att det måste vara minst 20 procent fackmedlemmar på en arbetsplats för att facket ska få agera och kräva avtal för sina medlemmar.

Under samtalet om det brittiska fackets historia går mina tankar till Sverige. Likheterna hos våra egna inhemska unionbusters är inte alltför avlägsen. Förslag om att facket inte ska få utlösa sympatiåtgärder eller ta egna beslut om konflikter florerar även här och centerpartiet vill att facket bara ska kunna kräva avtal på arbetsplatser där man har medlemmar.


Text och bild: Ingemar E. L. Göransson