Viktiga områden
2010-07-22
Sjukförsäkringen pekades ut som ett lättlurat system, krav på hårdare tag hördes, drevet gick mot de sjukskrivna. Men den bild som målades upp i medierna och debatten var förenklad och ensidig, säger Björn Johnson, statsvetare. Det handlade aldrig om någon sjukskrivningsepidemi, som det påstods – nästan hela ökningen av sjukfrånvaron berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre.
Det är en hård dom han fäller över politiker, journalister och ledarskribenter. Björn Johnson, forskare vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola, har studerat tio års debatt och beskriver vad han kommer fram till i boken Kampen om sjukfrånvaron. Han visar hur ökade sjukskrivningstal först kopplades till problem med arbetsmiljö, underbemanning och stress på arbetsplatserna – men hur bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka sen vann mark i början av 2000-talet.
En huvudpoäng i Björn Johnsons bok är att de långa sjukskrivningarna, som stod för 80–85 procent av ökningen av antalet sjukdagar, beror på 1990-talets nedskärningar då samhällets och arbetsgivarnas insatser för rehabilitering kraftigt minskade. Som forskare tar han inte ställning partipolitiskt och granskar kritiskt såväl den nuvarande som tidigare regeringars beslut. Han går så långt som till att tala om ett havererat system för arbetsanpassning , där de tidigare partsgemensamma anpassningsgrupperna på arbetsplatserna lades ner. Han hänvisar till sociologen Tor Larsson som i en forskningsrapport 2005 visade att statliga beslut – fattade i bred enighet över blockgränserna och kommunala besparingar under krisåren på 1990-talet tillsammans bidrog till att anpassnings- och rehabiliteringsåtgärderna ute på arbetsplatserna fungerade allt sämre. Företagshälsovårdens statsbidrag försvann, förtidspension på deltid avskaffades.
Tor Larssons rapport fick aldrig något genomslag i sjukfrånvarodebatten när den kom. Där hade en vändpunkt inträffat redan i valkampanjen 2002, då kd-ledaren Alf Svensson fick stor uppmärksamhet när han började prata om fusk och överutnyttjande. Björn Johnson visar också i sin studie hur en enskild borgerlig ledarskribent, Hanne Kjöller på inflytelserika DN, har haft ett stort inflytande genom en lång rad ledare på samma tema. Och även på nyhetsplats började sjukskrivningstalen kopplas samman med fusk, istället för med arbetsmiljöfrågor som tidigare.
Björn Johnsson lyfter fram två exempel på det bristande underlaget för att det var något skumt med sjukskrivningarna: Det fanns stora geografiska skillnader i sjuktalen mellan län i norr med hög arbetslöshet och län i söder med låg arbetslöshet – och eftersom sjukpenningen var högre än a-kassan kunde man misstänka att arbetslösa sjukskrev sig. Kruxet för de bevisen är bara att de regionala skillnaderna inte ökade när sjuktalen ökade – och flödet från a-kassan till sjukförsäkringen minskade under de aktuella åren.
Björn Johnson visar också att sjukskrivningen aldrig har varit särskilt mycket större i Sverige än i till synes jämförbara länder, som Frankrike, Holland och England. I Sverige har man tagit med även de långtidssjukskrivna i sjukskrivningsstatistiken. Andra länder tillåter bara sjukskrivning ett år, sedan flyttas de sjuka över till arbetslöshetsförsäkrings- och pensionssystem. Han påpekar att företagsekonomen Paula Liukkonen visade detta redan 2003 – men inte heller hon fick något genomslag i debatten.
Ett alltmer motsättningsfyllt debattklimat gjorde att politikerna fattade beslut på bristfälliga och ibland direkt felaktiga grunder, hävdar Björn Johnson, som menar att myterna om överutnyttjandet har haft stor betydelse för vilka beslut som politikerna fattat. Han pekar till exempel på hur den dåvarande (S)- regeringen 2005 gav Försäkringskassan extra resurser till att anställa 300 nya kontrollanter som skulle ägna sig åt slumpmässiga kontroller och misstänkt fusk i de olika socialförsäkringarna:
Dessa kontrollanter lyckades under sina första två år att få 378 fuskare lagförda, alltså drygt en per kontrollant. Av dessa var det bara en liten andel som hade fuskat med sjukförsäkringen.
Björn Johnson hävdar att den borgerliga regeringen har byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag:
– Rehabiliteringskedjan har inte gjort något för att lösa de verkliga problemen, alltså det havererade rehabiliteringssystemet. Tvärtom framstår reformen som direkt kontraproduktiv, eftersom den kommer att öka antalet sjukskrivna som förlorar sina anställningar och dessutom leda till att tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras.
Till följd av de stränga tidsgränserna i kedjan kommer många arbetsgivare sannolikt att strunta i att försöka omplacera sjukskrivna efter tre månader, vilket varit avsikten, och i stället säga upp dem efter sex månader, då deras arbetsförmåga bedöms i förhållande till hela arbetsmarknaden. Detta är något som flera forskare har varnat för.
Han slutsats är att det nu krävs en ny helhetssyn:
– Istället för att flytta runt problemen, med stort mänskligt lidande som följd, måste samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter förbättras. Hur detta ska åstadkommas är något som staten, arbetsgivarna och facken gemensamt måste ta itu med.
Mats Utbult
Fusket är en myt!
Sjukförsäkringen pekades ut som ett lättlurat system, krav på hårdare tag hördes, drevet gick mot de sjukskrivna. Men den bild som målades upp i medierna och debatten var förenklad och ensidig, säger Björn Johnson, statsvetare. Det handlade aldrig om någon sjukskrivningsepidemi, som det påstods – nästan hela ökningen av sjukfrånvaron berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre.
Det är en hård dom han fäller över politiker, journalister och ledarskribenter. Björn Johnson, forskare vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola, har studerat tio års debatt och beskriver vad han kommer fram till i boken Kampen om sjukfrånvaron. Han visar hur ökade sjukskrivningstal först kopplades till problem med arbetsmiljö, underbemanning och stress på arbetsplatserna – men hur bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka sen vann mark i början av 2000-talet.
En huvudpoäng i Björn Johnsons bok är att de långa sjukskrivningarna, som stod för 80–85 procent av ökningen av antalet sjukdagar, beror på 1990-talets nedskärningar då samhällets och arbetsgivarnas insatser för rehabilitering kraftigt minskade. Som forskare tar han inte ställning partipolitiskt och granskar kritiskt såväl den nuvarande som tidigare regeringars beslut. Han går så långt som till att tala om ett havererat system för arbetsanpassning , där de tidigare partsgemensamma anpassningsgrupperna på arbetsplatserna lades ner. Han hänvisar till sociologen Tor Larsson som i en forskningsrapport 2005 visade att statliga beslut – fattade i bred enighet över blockgränserna och kommunala besparingar under krisåren på 1990-talet tillsammans bidrog till att anpassnings- och rehabiliteringsåtgärderna ute på arbetsplatserna fungerade allt sämre. Företagshälsovårdens statsbidrag försvann, förtidspension på deltid avskaffades.
Tor Larssons rapport fick aldrig något genomslag i sjukfrånvarodebatten när den kom. Där hade en vändpunkt inträffat redan i valkampanjen 2002, då kd-ledaren Alf Svensson fick stor uppmärksamhet när han började prata om fusk och överutnyttjande. Björn Johnson visar också i sin studie hur en enskild borgerlig ledarskribent, Hanne Kjöller på inflytelserika DN, har haft ett stort inflytande genom en lång rad ledare på samma tema. Och även på nyhetsplats började sjukskrivningstalen kopplas samman med fusk, istället för med arbetsmiljöfrågor som tidigare.
Björn Johnsson lyfter fram två exempel på det bristande underlaget för att det var något skumt med sjukskrivningarna: Det fanns stora geografiska skillnader i sjuktalen mellan län i norr med hög arbetslöshet och län i söder med låg arbetslöshet – och eftersom sjukpenningen var högre än a-kassan kunde man misstänka att arbetslösa sjukskrev sig. Kruxet för de bevisen är bara att de regionala skillnaderna inte ökade när sjuktalen ökade – och flödet från a-kassan till sjukförsäkringen minskade under de aktuella åren.
Björn Johnson visar också att sjukskrivningen aldrig har varit särskilt mycket större i Sverige än i till synes jämförbara länder, som Frankrike, Holland och England. I Sverige har man tagit med även de långtidssjukskrivna i sjukskrivningsstatistiken. Andra länder tillåter bara sjukskrivning ett år, sedan flyttas de sjuka över till arbetslöshetsförsäkrings- och pensionssystem. Han påpekar att företagsekonomen Paula Liukkonen visade detta redan 2003 – men inte heller hon fick något genomslag i debatten.
Ett alltmer motsättningsfyllt debattklimat gjorde att politikerna fattade beslut på bristfälliga och ibland direkt felaktiga grunder, hävdar Björn Johnson, som menar att myterna om överutnyttjandet har haft stor betydelse för vilka beslut som politikerna fattat. Han pekar till exempel på hur den dåvarande (S)- regeringen 2005 gav Försäkringskassan extra resurser till att anställa 300 nya kontrollanter som skulle ägna sig åt slumpmässiga kontroller och misstänkt fusk i de olika socialförsäkringarna:
Dessa kontrollanter lyckades under sina första två år att få 378 fuskare lagförda, alltså drygt en per kontrollant. Av dessa var det bara en liten andel som hade fuskat med sjukförsäkringen.
Björn Johnson hävdar att den borgerliga regeringen har byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag:
– Rehabiliteringskedjan har inte gjort något för att lösa de verkliga problemen, alltså det havererade rehabiliteringssystemet. Tvärtom framstår reformen som direkt kontraproduktiv, eftersom den kommer att öka antalet sjukskrivna som förlorar sina anställningar och dessutom leda till att tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras.
Till följd av de stränga tidsgränserna i kedjan kommer många arbetsgivare sannolikt att strunta i att försöka omplacera sjukskrivna efter tre månader, vilket varit avsikten, och i stället säga upp dem efter sex månader, då deras arbetsförmåga bedöms i förhållande till hela arbetsmarknaden. Detta är något som flera forskare har varnat för.
Han slutsats är att det nu krävs en ny helhetssyn:
– Istället för att flytta runt problemen, med stort mänskligt lidande som följd, måste samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter förbättras. Hur detta ska åstadkommas är något som staten, arbetsgivarna och facken gemensamt måste ta itu med.
Mats Utbult
Dela