På svensk arbetsmarknad går en skarp skiljelinje mellan anställda och företagare. För dessa två grupper finns olika lagverk när det gäller arbetsrätt, skatter/moms och socialförsäkringar (a-kassa, sjukförsäkring med mera). När det blir en juridisk tvist blir det därför viktigt att avgöra om en person utför sitt arbete i egenskap av anställd eller som företagare. Det som komplicerar det hela är att gränsdragningen mellan anställda och företagare ser något olika ut beroende på om det handlar om arbetsrätt, skatter eller socialförsäkringar.
Vem är anställd och vem är företagare?
För de fackliga organisationerna är den arbetsrättsliga skiljelinjen mellan anställda och företagare det viktigaste. Fackliga organisationers ambitioner är just att organisera de personer som arbetsrättsligt är anställda. Vad som är en arbetsrättslig anställning avgörs av en rad frågor. Centrala kriterier är att en arbetsgivare styr och leder arbetet och arbetsgivaren står för utrustning. Avgörande är i vilken mån arbetsgivaren styr och kontrollerar arbetet (när det utförs, hur det utförs, var det utförs). Om dessa kriterier är uppfyllda är det en anställning oavsett vad arbetsgivaren och arbetstagarna själva anser. Det betyder att även personer i gig-jobb och F- och FA-skattare stundtals kan vara anställda, även om de själva inte har uppfattat att de är anställda.
Om det arbetsrättsligt är en anställning följer en rad förpliktelser för både arbetsgivaren och den anställde. För arbetsgivaren handlar det om arbetsrätt, arbetsmiljö, skatter etc och för den anställde bland annat att arbetsgivaren har rätt att styra arbetet. Detta betyder också att den anställde har en rad rättigheter, som anställningsskydd enligt LAS och sjuklön betald av arbetsgivaren.
Mix av både och
När personer med gig-jobb blir utnyttjade är det ur facklig synvinkel avgörande om det arbetsrättsligt handlar om en anställning. Om så är fallet har de fackliga organisationerna större möjlighet att agera. Då är det också mer motiverat med ett fackligt medlemskap. Ett problem är att personer med gig-jobb ofta utför en massa olika uppdrag, en del över kort tid andra över längre tid. En del av dessa uppdrag kan handla om anställningar medan andra inte gör det.
Egenanställningsföretag
En form av gig-jobb är det som brukar kallas för egenanställningar. Det innebär att en person själv drar in sina uppdrag, men låter ett egenanställningsföretag stå för faktureringen mot kund. Egenanställningsföretagen hävdar själva att de egenanställda är anställda av dem, närmare bestämt på allmän visstid. Ur arbetsrättslig synpunkt är emellertid de egenanställda i princip aldrig anställda av egenanställningsföretagen. Det är nämligen inte egenanställningsföretagen som styr och kontrollerar den egenanställdes arbete. Däremot kan det hända att den egenanställde juridiskt sett är anställd av uppdragsgivaren, särskilt om den bestämmer över arbetet och står för utrustning.
Sämre löner och arbetsförhållanden än andra
Arbetstagare med gig-jobb har inte bara en osäker sysselsättning, generellt har de också sämre löner och arbetsförhållanden än andra på arbetsmarknaden. Dessutom riskerar de att hamna utanför delar av socialförsäkringssystemet, som a-kassan och sjukförsäkringen, just på grund av att de inte blir betraktade som anställda. I Sverige har domstolar i flera fall avgjort om egenanställda ska ha rätt till a-kassa. I vissa fall har de fått a-kassa. I andra fall inte. När en egenanställd fått rätt till a-kassa har domstolen ansett att den egenanställde var anställd av uppdragsgivaren, men aldrig av egenanställningsföretaget.
Personer med gig-jobb är sällan fackligt organiserade. En förklaring är att de ofta inte har en tydlig motpart. Samtidigt finns internationell erfarenhet av hur fackliga organisationer drivit igenom regleringar och avtal även för personer med gig-jobb. I Australien har fackliga organisationer exempelvis fått igenom minimilöner, försäkringar och regler för säkerheten för personer som genomför reparationer i hem.
Fakta
Ett typiskt fall som illustrerar frågan om egenanställdas anställning: En snickare bygger en utbyggnad på ett hus åt en uppdragsgivare. Det är ett stort arbete som pågår en längre tid och uppdragsgivaren styr arbetet. Snickaren låter ett egenanställningsföretag stå för fakturering. När arbetet är slutfört blir snickaren arbetslös och begär arbetslöshetsersättning. A-kassan avgör då om snickaren varit anställd. Om snickaren är missnöjd med a-kassans beslut kan hen överklaga beslutet till domstol. I detta fall anser domstolen att snickaren varit anställd och ska få arbetslöshetsersättning, men inte för att hen varit anställd av egenanställningsföretaget, utan för att hen varit anställd av uppdragsgivaren (det är just så domarna sett ut när egenanställda fått rätt till a-kassa.)