Starka parter på arbetsmarknaden är grunden för den nordiska modellen. Tanken är att en stor del av styrningen och kontrollen av arbetsmarknaden ska skötas av parterna, det vill säga de fackliga organisationerna och arbetsgivarna tillsammans. En av modellens viktigaste komponenter är just att villkoren på arbetsmarknaden blir bäst om fack och arbetsgivare själva får ta ett stort ansvar. Detta brukar kallas för kollektiv självreglering.
Organiserad arbetsmarknad, generell välfärd, aktiv ekonomisk politik
För att det ska fungera krävs i sin tur starka fackliga organisationer och en hög täckning av kollektivavtal. Men det krävs också att arbetsgivare ansluter sig till arbetsgivarorganisationer och att dessa är intresserade av att sluta avtal med de fackliga organisationerna.
Samtidigt krävs ett samspel med staten, politiken och parterna på arbetsmarknaden. Det räcker inte med starka parter, politiken behöver sätta ramar, både för det som alla ska rätta sig efter och för vad som ska vara förhandlingsbart. Det sker genom arbetsmarknads- och arbetsmiljölagstiftning, men också genom olika budgetbeslut (som finansiering av arbetsmarknadsåtgärder). Om staten ändrar i rådande lagar kan den rådande maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare komma att ruckas. Det ändrar spelplanen och förutsättningarna för förhandlingarna.
Trygghet i förändring
Den organiserade arbetsmarknaden är ett av tre ben i den nordiska modellen. Det andra benet är generell välfärd. Det innebär att skattefinansierade tjänster och försäkringssystem ska skapa goda och jämlika förutsättningar för sjukvård, utbildning och kultur av hög kvalitet samt ett gott arbetsliv. Särskilt avgörande är att välfärdssystemet tryggar människors vardag i tider av omställning. Det kräver både ekonomisk trygghet och möjligheter till fortbildning. Det skapar i sin tur förutsättningar för en rörlighet på arbetsmarknaden som underlättar omstruktureringar och skapar förutsättningar för ökad produktivitet.
Det tredje benet i den nordiska modellen är en aktiv ekonomisk politik där hög sysselsättning har en hög prioritet. Det innefattar bland annat en aktiv penning- och finanspolitik för att stabilisera konjunktursvängningar och jämna ut sociala skillnader. I detta ingår att ta ut skatter och fördela de offentliga resurserna.
De tre benen i den nordiska modellen - organiserad arbetsmarknad, generell välfärd, aktiv ekonomisk politik - hänger nära samman med varandra. Om förutsättningarna för något ben rubbas förändras också förutsättningarna för de andra.
Försvaret av den nordiska modellen
Beskrivningen av den nordiska modellen visar vad som kännetecknar Norden i kontrast till andra länder. Runt om i världen har den nordiska modellen också ofta framställts som ett ideal. Exempelvis har tidningen The Economist gett den epitetet The Next Supermodel. Ett av argumentet var att den robusta modellen klarat finanskriser bättre än andra länder. Tidningen summerade: ”Om du skulle återfödas någonstans i världen med genomsnittlig talang och genomsnittlig inkomst, då skulle du gärna vilja bli viking.”
I själva verket är den nordiska modellen under ständig förändring och det existerar också skillnader mellan de nordiska länderna. Att modellen ska överleva är inte givet. Det beror på de närmaste decenniernas politiska utveckling.
För den nordiska arbetarrörelsen är försvaret av den nordiska modellen avgörande. Det har resulterat i det gemensamma projektet NordMod 2.0. Inom ramen för det har en rad rapporter tagits fram.