Facket direkt facketdirekt.nu

Partsgemensam fördjupad analys av EU-kommissionens förslag till direktiv om tillräckliga minimilöner med beaktande av yttrandet från rådets rättstjänst

Rapport Efter en fördjupad analys av kommissionens förslag till direktiv om minimilöner med beaktande av yttrandet från rådets rättstjänst kan vi konstatera att betydande rättsliga hinder finns för EUs lagstiftare att anta ett direktiv med det innehåll som kommissionen föreslagit.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Foto: Lars Forsstedt

Sammanfattning

Rättstjänstens analys och slutsatser stärker vår bedömning att förslaget strider mot artikel 153.5 i Fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) som uttryckligen undantar “löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller lockout” från EUs lagstiftningskompetens.

Utifrån rättstjänstens analys och förslagets konsekvenser för modeller likt den svenska kan vi konstatera:

För det första: En EU-rättslig skyldighet för en medlemsstat att tillförsäkra alla arbetstagare en rätt till en minimilön är inte förenlig med fördragets gränser. I frågan om fördragets gränser konstaterar rättstjänsten nämligen tydligt att EU:s lagstiftare varken har befogenhet att föreskriva att alla arbetstagare ska ha rätt till minimilön eller att reglera nivån på eller villkoren för att fastställa en minimilön. Ett direktiv kan enligt rättstjänsten helt enkelt inte ge en rätt till minimilön för alla arbetstagare, ”every worker”, vilket varit kommissionens uttryckliga löfte. Rättstjänstens konstaterande om fördragets gränser gäller även för medlemsstater som saknar lagreglering av löner eller allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Även i medlemsstater där arbetsmarknadens parter helt utan statlig inblandning reglerar lön i kollektivavtal, får förslaget en sådan påverkan på lönesättningen som är ”direct interference by Community law in the determination of pay within the Community” och är därför i enlighet med EU-domstolens praxis uttryckligen undantagen från EU:s lagstiftningskompetens.

För det andra: Förslagen om kollektivavtalstäckning och främjande av kollektivtal måste ha sin rättsliga grund i fördragets artikel 153.1.f FEUF i vart fall för medlemsstater som inte har lagstadgad minimilön. Med beaktande av rättstjänstens slutsats att direktivet inte kan innebära en rätt till minimilön för alla arbetstagare är artikel 4 den enda materiella bestämmelsen i direktivförslaget som medför en förpliktelse för länder utan lagstadgad minimilön. Den enda möjliga rättsliga grunden i artikel 153 FEUF är då artikel 153.1.f FEUF om ”företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande”. Sådana bestämmelser kan endast antas genom enhälligt beslut.

För det tredje: Rättstjänsten måste fördjupa sin analys för att rådet ska kunna delta i förhandlingsarbetet med värnande av fördragets gränser och respekt för de grundläggande principerna, bland annat om tilldelade befogenheter. Det förtjänar att påpekas att rättstjänsten inte har analyserat frågan om rätt rättslig grund för förslaget i förhållande till medlemsstater utan lagstadgade minimilöner. Flera centrala frågeställningar, bland annat om förslaget är förenligt med subsidiaritets- samt proportionalitetsprincipen, har dessutom inte analyserats vilket rättstjänsten själv framhåller. 

Fördjupad analys av kommissionens förslag till direktiv om minimilöner (pdf)