Publicerad i Dagens Nyheter 12 februari 2013
I dag presenterar LO sin tolfte rapport i serien ”Maktelitens inkomster”. Där granskas den absoluta makttoppens inkomster, jämfört med vad en genomsnittlig industriarbetare tjänar. År 2011 hade de 200 toppositioner som ingår i vår granskning i snitt en årlig inkomst som en vanlig industriarbetare behöver 17 år för att arbeta ihop.
Inkomstskillnaderna mellan makthavarna och de breda löntagargrupperna har stor betydelse för vilka beslut som fattas i samhället. Detta gäller inom politiken och inom näringslivet såväl som inom andra delar av samhället. Med rapporten ”Makteliten” försöker vi synliggöra de ekonomiska villkoren för dem med stor makt.
Självklart präglas gruppen av stora inbördes skillnader. De som sticker ut mest är de 50 näringslivsrepresentanterna. Där ingår chefspositioner som vd för Skanska, Volvo, Nordea och andra stora företag.
Deras sammanlagda summa av lön och kapitalinkomster var i genomsnitt 14 miljoner kronor per person år 2011, jämfört med en genomsnittlig årlig industriarbetarlön på cirka 300 000 kronor. Det innebär att vd:arna på de största svenska bolagen har inkomster som är 46 gånger den vanlige arbetarens. Eller annorlunda uttryckt, lika mycket som en industriarbetare arbetar ihop under hela sin livstid.
Andra grupper i det som vi betecknar makteliten har betydligt lägre inkomster än näringslivseliten, om än många gånger fler än en industriarbetare. Inkomsten för den demokratiska eliten – politiker och förtroendevalda i fackföreningsrörelsen, folkrörelserna och intresseorganisationer – motsvarar i genomsnitt cirka fem industriarbetarlöner år 2011.
LOs ordförande hade en inkomst motsvarande tre industriarbetarlöner, medan Svenskt Näringslivs vd skrapade ihop till vad 20 industriarbetare får på ett år.
Den byråkratiska eliten – höga tjänstemän i offentlig sektor, i universitetsvärlden och i medierna – hade i genomsnitt åtta industriarbetarlöner i inkomst år 2011.
De stora och växande inkomstskillnaderna i samhället påverkar inte bara politiska beslut utan sannolikt också hur frågor om klass och klyftor skildras i den offentliga debatten.
Vår jämförelse av maktelitens inkomster och en normalt industriarbetares lön sträcker sig tillbaka till år 1950. Detta år var maktelitens genomsnittliga inkomst elva gånger en industriarbetares. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden till hälften, endast fem industriarbetarlöner. Sedan denna lägsta notering har inkomstskillnaderna ökat kraftigt igen. Allra tydligast har ökningen varit i näringslivseliten.
Skillnaderna mellan en vanlig löntagare och näringslivseliten nådde sin kulmen år 2007. Då motsvarade den genomsnittliga inkomsten för näringslivseliten 51 industriarbetarlöner.
Men inkomstskillnaderna har även ökat inom övriga grupper sedan den rekordlåga noteringen 1980. Den demokratiska eliten har försiktigt flyttat fram sina positioner, från att tjäna tre gånger så mycket som en industriarbetare till drygt fem gånger så mycket.
Den byråkratiska eliten har dragit ifrån något snabbare, från fyra industriarbetarlöner 1950 till åtta år 2011.
I år ingår även de tio största välfärdsbolagen i vår undersökning. Vinsterna för företagen inom välfärdssektorn har på senare år varit mycket goda och debattvågorna kring företagens förutsättningar har gått höga.
Bolagen konkurrerar ännu inte i storlek, mätt som omsättning, med de 50 bolagen i vårt ursprungliga urval. Däremot ligger flera av dem högt upp på listan över företag med flest antal anställda i Sverige.
Som en spegling av bolagens lägre omsättning ligger också ersättningarna i välfärdsbolagen 2011 förhållandevis lägre än ersättningarna inom näringslivseliten. Men ersättningarna till vd:arna i de tio största välfärdsbolagen motsvarar ändå i genomsnitt 13 gånger en industriarbetarlön.
Bilden blir också intressant när vi jämför välfärdsbolagens ersättningar med ersättningen till dem som ansvarar för och styr över de kommunala verksamheterna. Välfärdsbolagens direktörer har i genomsnitt drygt tre gånger så hög ersättning som de kommunalpolitiker och högsta tjänstemän i kommunerna som upphandlar deras tjänster.
Dessa inkomstskillnader kan ses ur ett maktperspektiv, där den formella makten har betydligt lägre ersättningar än de som verkar inom området.
Makteliten är och förblir en skara som kraftigt domineras av män. Detta återspeglas tydligt i vår undersökning, särskilt när det gäller näringslivets direktörer.
Före år 2000 fanns inte en enda kvinna med i denna grupp. Tio år senare är enbart två (2) av 50 ledande chefer i näringslivet kvinnor.
I övriga grupper har utvecklingen varit något mer positiv. Inom den byråkratiska eliten ökar andelen kvinnor stadigt. Mellan 1999 och fram till i dag fördubblades där andelen kvinnor, från 14 till 30 procent.
Även inom den demokratiska eliten har andelen kvinnor ökat fram till år 2005, då kvinnorna utgjorde nästan 40 procent av denna grupp. Men sedan dess har utvecklingen gått tillbaka igen och år 2011 var andelen kvinnor i den demokratiska eliten nere i 28 procent. Anledningen är bland annat att antalet kvinnor på höga positioner i regering och riksdag har minskat.
I genomsnitt är inkomsten för de 45 kvinnorna i makteliten endast en tredjedel av männens. Samtidigt som antalet kvinnor inom makteliten ökar något så har männens inkomster fortsatt att dra ifrån.
En jämn fördelning av makt och inflytande är en förutsättning för att både kvinnor och män ska påverka samhällsutvecklingen. Socialdemokraterna medvetna politik med ”varannan damernas” visade sig få väldigt stort genomslag i fördelningen av den politiska makten. Partierna i alliansen har inte samma tydliga mål för jämställdheten, vilken riskerar att vrida klockan tillbaka.
Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande
Jeanette Bergström, LO ekonom
Åsa-Pia Järliden Bergström, LO ekonom
Källa: Skatteverket samt egna beräkningar