Publicerad på DNdebatt 29 februari 2012
Idag presenteras den elfte rapporten i LOs serie om maktelitens inkomstutveckling. Rapporten speglar den svenska maktelitens inkomstutveckling från år 1950 fram till år 2010. Årets rapport har namnet ”Makteliten – kommer tillbaka”. Ett passande namn då maktelitens inkomster, efter en nedgång under finanskrisen, nu åter växer snabbare än industriarbetarnas löner. I genomsnitt har en medlem av makteliten inkomster motsvarande 17 gånger vad en industriarbetare har i lön. Om vi enbart tittar på den ekonomiska makteliten, toppchefer inom näringslivet, så hade denna grupp en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner. I årets rapport görs också en särskild undersökning av ”mjuka bonusar”, så som bostadsförmåner och privat sjukvård, för toppchefer inom näringslivet.
Inkomstskillnader mellan maktinnehavarna och de breda löntagargrupperna har stor betydelse för vilka beslut som fattas. Detta gäller inom politiken, näringslivet och andra delar av samhället. Med rapporten ”Makteliten” försöker vi synliggöra de ekonomiska villkoren för dem med stor makt.
Under åren 2006 till 2010 genomfördes ekonomiska reformer som sammantaget hade en mycket ofördelaktig fördelningsprofil. Bland de reformer som genomfördes fanns sänkt ersättning till sjuka och arbetslösa samtidigt som fastighetsskatten sänktes och förmögenhetsskatt avskaffades. Trots den mycket ojämlika profilen på den förda ekonomiska politiken så var debatten om effekten av politiken relativt måttlig.
De stora och växande skillnaderna påverkar inte bara politiska beslut, utan sannolikt också hur frågor om klass och klyftor skildras i den offentliga debatten. Exempelvis hur konflikten mellan kapital och arbete skildras i media.
Undersökningen ”Makteliten” bygger på ett urval som omfattar närmare 200 maktpositioner i vårt samhälle inom olika maktsfärer. Vi begränsar oss till den anställda eliten, det vill säga elitpositioner som bygger på ett anställningsförhållande och ger en löneinkomst. Det gör att kretsen stora kapitalägare inte ingår i vårt urval.
Endast en av fem maktpositioner innehas av kvinnor. Antalet kvinnor har dock ökat sedan vår undersökning började. År 1950 fanns endast en kvinna med.
Fokus för vår undersökning är inkomstutvecklingen för de positioner vi valt att följa, inte den för enskilda personer. I vår undersökning jämför vi maktelitens genomsnittliga inkomster med en genomsnittlig industriarbetares lön. För år 2010 var månadslönen för en industriarbetare cirka 25 000 kronor.
Många höga positioner medför sidouppdrag som också ger inkomst, till exempel styrelseuppdrag. Välbetalda positioner innebär också ofta att innehavaren med tiden kan bygga upp en förmögenhet som genererar kapitalinkomster eller inkomster av näringsverksamhet. Vi redovisar därför den sammanlagda summan av inkomst från tjänst och kapital.
År 2010 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten över fem miljoner kronor per person, att jämföra med en genomsnittlig industriarbetarlön på cirka 300 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare. Skillnaden har ökat jämfört med år 2009 då makteliten i genomsnitt hade en inkomst motsvarande ungefär 16 industriarbetarlöner.
De undersökta maktpositionerna kan delas in i tre huvudgrupper: den ekonomiska, demokratiska samt byråkratiska eliten. Utvecklingen ser väldigt olika ut i dessa tre grupper.
Den ekonomiska eliten består av chefspositioner inom det privata näringslivet. Här ingår exempelvis VD för Skanska, Volvo, Nordea och andra stora företag.
Den ekonomiska eliten hade år 1950 en inkomst som motsvarade 26 industriarbetarlöner. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var också inkomstspridningen som lägst i Sverige. År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop under en hel livstids arbete.
Finanskrisen innebar en nedgång för den ekonomiska elitens inkomster jämfört med industriarbetarlönen. Framförallt beroende på att kapitalinkomsterna sjönk. Den sammanräknade inkomsten för den ekonomiska eliten bestod till närmare 30 procent av kapitalinkomster år 2007, men under krisåret 2008 föll andelen till under 20 procent. År 2010 hade den stigit och stod då för 22 procent av den sammanräknade inkomsten.
Inom näringslivet är det vanligt att månadslönen kompletteras med olika former av förmåner – en form av ”mjuka bonusar”. I årets upplaga av Makteliten gör vi en särskild genomgång av förmånsfloran för ledande befattningshavare på de 50 största svenska företagen.
Resultatet visar att olika former av ”mjuka bonusar” förekommer på 44 av de 50 företagen. Förmånerna består exempelvis av tjänstebil, privat sjukvård och hemservice. Även bostadsförmåner förekommer bland toppcheferna, ett välkänt exempel på detta var att Nordea köpte en lägenhet som kostade över 20 miljoner kronor för att användas av bankens VD.
I genomsnitt fick VD i de förmånsutdelande företagen förmåner för ett värde av cirka 200 000 kronor under 2010. Förmånerna för den VD med mest förmåner uppgår till nästa 1,3 miljoner kronor, utöver den vanliga lönen. Detta ska jämföras med förmåner för vanliga anställda som har några tusenlappar i förmåner, i bästa fall.
Den demokratiska eliten består av folk- och förtroendevalda inom politiken, fackföreningsrörelsen, folkrörelserna och intresseorganisationer. Här ingår exempelvis LOs ordförande, VD för Svenskt Näringsliv och statsministern. Den demokratiska eliten hade år 1950 motsvarande drygt 4 industriarbetarlöner. Från denna nivå skedde en nedgång till som lägst knappt 3 industriarbetarlöner år 1980. Idag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år till 6 industriarbetarlöner år 2010.
Den byråkratiska eliten består av höga chefer inom bland annat offentligt bolag, inom media och ekonomer. Här återfinns exempelvis chefer på Dagens Nyheter, rektorer på några stora universitet och Riksåklagaren. Inkomsterna för den byråkratiska eliten var startåret 1950 nästan 7 industriarbetarlöner. Utvecklingen följer samma mönster som för övriga elitgrupper och skillnaderna var sålunda som minst i början på 1980-talet, för att sedan vända uppåt. År 2010 utgjorde gruppens genomsnittliga inkomst ungefär 8 industriarbetarlöner.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Jeanette Bergström, LO-ekonom
Torbjörn Hållö, LO-ekonom