Publicerad i Dagens Industri 29 mars 2022
Först pandemin, sedan de höga energipriserna, till sist det säkerhetspolitiska läget. Det har funnits många skäl till att presentera nya miljardsatsningar. Legitimt? Ja, anser de flesta, även om exakt innehåll i satsningarna förstås debatteras. Hållbart i längden? Här går åsikterna mer isär. Röster börjar höjas om att tillfälliga satsningar äter upp utrymmet för andra, viktiga investeringar. Samtidigt som kriget i Ukraina och dagens höga inflationssiffror fortsätter skapa tryck på regeringen att kompensera för mer och fler. I Di (14 mars 2022) uttryckte även jag oro för en spiral av allt fler tillfälliga kompenserande satsningar.
Men det är inte samma sak som att ropa efter mer åtstramande finanspolitik. Tvärtom. Större offentliga investeringar behövs, det är klokt att investera nu – och vi har råd.
Faktumet är att behoven har varit stora och ouppfyllda redan ett bra tag. Och då menar jag inte bara det som vanligtvis avses med investeringar: elnät, vägar, järnvägar och annan infrastruktur. Lika viktigt är det att investera i människor: utbildning, omställningsinsatser och arbetsmarknadspolitik.
Vi står inför en gigantisk omställning till ett fossilfritt och klimatneutralt samhälle och det ska gå fort. Häromveckan påtalade Klimatpolitiska rådet ett skriande behov av accelerering. Läget är kritiskt men på den hoppingivande sidan finns den europeiska utsläppsrättshandeln som man på EU-nivå äntligen lyckats komma överens om. Får det systemet verka utan hinder kommer EU-länderna att nå målen om begränsade utsläpp. Men kruxet är just detta – att utsläppshandeln får verka, att alla länder håller sig till den. Det förutsätter att människor accepterar den omställning som följer och anser att den är legitim. Det i sin tur bygger på att omställningen upplevs som trygg, rättvis och positiv. Ingen ska behöva betala ett orimligt högt pris för att arbetsuppgifter försvinner, för att en gammal bil som du behöver för att ta dig till jobbet inte längre får köras eller för att hyran stiger då huset energieffektiviseras. Vi behöver med andra ord investeringar för en jämlik och rättvis klimatomställning, som säkerställer en bred acceptans för omställningen. Just det borde vi i Sverige och övriga Norden borde vara världsbäst på.
Vår svenska modell med aktiv arbetsmarknadspolitik, god inkomsttrygghet och solidarisk lönebildning är skapad för att trygga omställningen. Offentligt finansierad skola, vård och omsorg tillsammans med allmänna socialförsäkringar rustar alla, oavsett bakgrund och plånbokens tjocklek.
Dessvärre har modellen många sprickor i dag. Arbetsmarknadspolitiken och kompetensutvecklingen är otillräcklig. Inkomsttryggheten från arbetslöshetsförsäkringen har urholkats. Detta är särskilt oroande eftersom vi också har högre långtidsarbetslöshet än vi sett på mycket länge. Resursbehoven i välfärden är stora. Alltför många ungdomar tar sig inte igenom gymnasiet med godkända betyg.
Det behövs ett omtag på alla dessa områden. Adderar vi sedan behoven av nödvändiga infrastrukturinvesteringar för att skapa förutsättningar för ett fossilfritt samhälle ser vi en ordentlig investeringspuckel framför oss. Underinvesteringar över en längre tid talar för att det definitivt är hög tid att åtgärda dem nu.
Det är också klokt att investera nu. Satsar vi på rätt saker, undviker vi större kostnader och investeringsbehov framöver. Dessutom måste vi säkerställa ramverkets legitimitet. Det är viktigt att spelregler finns, lika viktigt är det att dessa är rimliga. Regler som är för strikta riskerar att förlora sin trovärdighet om man börjar hitta vägar att kringgå dem. Det har vi redan sett exempel på under åren, när till exempel utgiftsposter har omvandlats till minskade intäkter. Vi har råd med investeringar. Med dagens låga räntenivåer som troligen består ett bra tag framöver kan vi säkerställa den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna, även med ett visst underskottsmål och högre nettoskuld. Även med högre försvarsutgifter framöver finns utrymmet kvar att satsa. Faktumet är att i fjol, under ett brinnande pandemiår, landade det offentliga sparandet bara marginellt på minus. Trots många och stora tillfälliga satsningar.
Därför efterlyser jag ett nytt finanspolitiskt ramverk som anger tydliga spelregler men ett betydligt större investeringsutrymme än dagens. Ett alternativ är att binda sig till ett underskottsmål på minus en procent för åtminstone 3-4 år framöver, ett annat är att sätta ett skuldmål tydligt över dagens skuldnivå. Effekten blir ungefär densamma, skillnaden ligger mest i kommunicerbarheten.
Det viktiga är min andra punkt - att ramverket kompletteras med ett tydligt och mätbart mål för full sysselsättning. Det ska vara ambitiöst och driva beslutsfattarna att utmana uppfattningen om en jämviktsarbetslöshet kring sju procent. Vi måste våga testa att med hjälp av expansiv finanspolitik trycka ned arbetslösheten betydligt mer. Många pekar på risken för att inflationen då tar fart, men sanningen är att vi inte har några belägg för det. Dessutom, en djärvare finanspolitik lämnar också mer utrymme för penningpolitiken att handskas med en högre inflation.
Tillbaka till där vi började – risken att tillfälliga satsningar äter upp hela utrymmet. Nej, det gör de inte. Men kravet att dessa rimmar väl med de långsiktiga ambitionerna för samhällsutveckling blir allt större ju mer tiden går. Att kompensera för hög energi- och bränsleförbrukning är förstås inte hållbart i längden.Samtidigt har kompensationerna gjort att människor med ytterst små marginaler som sett energipriserna rusa i väg kunnat få månadsbudgeten gå ihop. Vi behöver en långsiktigt hållbar plan för att både minska klimatutsläppen och säkerställa goda levnadsvillkor för alla, även i kristider.
En investeringsplan för jämlik klimatomställning är svaret.
Laura Hartman, LOs chefsekonom