Publicerad på svt.se 23 augusti 2012
I dagarna börjar Sveriges barn och ungdomar skolan igen efter sommarlovet. Många kommer tillbaka med positiva förväntningar och med ett framgångsrikt läsår i minnet. Andra återvänder med stukad tilltro till den egna förmågan och en gnagande oro för hur det ska gå i skolan i år.
Skillnaden i hur elever når målen i skolan är till stor del en spegel av skillnaden i föräldrars utbildningsbakgrund och socioekonomiska situation, oavsett var i världen man kommer ifrån. Skolresultat och bakgrund hänger ihop.
Den tidigare sammanhållna skolan var ett uttryck för en strävan mot ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Skolan skulle utjämna skillnader i elevernas förutsättningar.
LO anser att utbildning ska vara likvärdig var den än anordnas i landet och det gäller fortfarande i den nya skollagen. Men likvärdighet innebär inte lika, utan olika insatser utifrån de behov och förutsättningar som barn och ungdomar har.
Hur ser det då ut? Jo, kunskapsresultaten i flera viktiga ämnen sjunker. Drygt tio procent av grundskoleleverna uppnår inte behörighet till gymnasiet, en trend som till och med ökat något på senare år. Samtidigt har andelen elever som når det högsta meritvärdet ökat. Det betyder att klyftorna i skolan växer.
Spridningen mellan olika skolors genomsnittsresultat ökar också, vilket har att göra med den ökade segregeringen. Skolor och klasser blir mer och mer lika. Å ena sidan de som består av motiverade högpresterande ungdomar, med välutbildade föräldrar. Å andra sidan de skolor vars elever ”blev kvar” när de elever och föräldrar som aktivt valde gav sig av. Det är skolor och klasser där studier inte ingår i elevernas framtidsplaner och bristen på positiva förväntningar från kamrater och lärare förstärker den självbilden.
Så många som en tredjedel av landets gymnasieelever slutför inte heller sina studier med fullständiga betyg på utsatt tid, och andelen som hoppar av är oroande hög.
De som inte klarar gymnasiet är framför allt de elever som aldrig fick de nödvändiga kunskaperna i grundskolan. Utan gymnasieutbildning får dessa ungdomar ställa sig sist i kön till arbetsmarknaden. Vi vet att de elever som inte klarat gymnasiet har det allra tuffast på arbetsmarknaden.
Sverige har inte råd att på detta vis låta delar av en årskull efter årskull missa chansen redan från början, för att senare tvingas ut i arbetslöshet.
Innevarande år har statsbidraget till kommunerna minskat med 675 miljoner kronor, för 2013 blir minskningen 895 miljoner. Regeringen hänvisar till minskande elevkullar och förväntade effekter av gymnasiereformen i form av bättre genomströmning och minskat behov av komvux.
Det håller inte. Det är dags för ett vägval. Ska utbildningssystemets marknadsutveckling få fortsätta? Överetableringen av skolor ökar risken för att skolor, och därmed också elever, slås ut i konkurrensen. I sista hand är det kommunerna som får försöka rädda det som räddas går.
Det lägger ytterligare krav på hur de gemensamma resurserna används. Är det rimligt att kommunernas resursfördelning och prioritering ser så olika ut i landet, när vi ser att skolans resurser och dess fördelning är otillräcklig för att ge alla barn och ungdomar den utbildning de har rätt till?
Det är dags att på allvar se över relationen mellan stat och kommun, staten måste i större utsträckning få en omfördelande roll och garantera att resursfördelningen säkerställer en likvärdig skola i hela landet. Klyftorna behöver minska – inte öka.
Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande