Svenska Dagbladets nätupplaga 20 januari 2010
Viljan att snabbt skapa förändringar har varit alliansregeringens signum. Fort ska det gå. Vi har sett det i försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen. Resultatet har dock lämnat mycket i övrigt att
önska. När de nya reglerna ska omvandlas i praktiken har verkligheten hunnit ikapp och enskilda personer kommit i kläm. Nu är det dags igen. Regeringen vill skapa ett valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen
(AF), men att utforma ett förslag som fungerar är lättare sagt än gjort. Djävulen finns som bekant i detaljerna och för att lösa dessa krävs ofta tid. Den tiden tycks regeringen inte velat ägna detta
lagförslag som är tänkt att börja gälla från 1 juli i år.
I korthet innebär förslaget att Arbetsförmedlingen ska få upphandla de tjänster de själva tillhandahåller från andra aktörer. LO har fått möjlighet att yttra sig över lagförslaget och styrelsen har i dagarna
bestämt sig för att avstyrka det främst av följande tre skäl.
För det första har Riksrevisionen nyligen granskat effektiviteten med så kallade kompletterande aktörer hittills. Studien visar att färre personer fått jobb inom de geografiska områden av AF som använder dessa
aktörer, än inom de områden som inte anlitar dessa.
Dessutom finns en risk för att kompletterande aktörerna endast åtar sig uppdrag från arbetssökanden som har lättare att snabbt hitta ett nytt jobb. Ersättningen enligt Arbetsmarknadsdepartementets förslag
gynnar ett sådant agerande eftersom denna ska beräknas utifrån antalet förmedlade personer till nytt jobb. Det finns heller inga regler som säger huruvida en aktör som är upphandlad inom systemet har rätt att
neka en arbetssökande att få hjälp eller inte. Valfriheten för den arbetslösa är inte säkerställd.
För det andra finns risk för att Arbetsförmedlingens myndighetsutövning försvagas. I arbetsförmedlande verksamhet sker förmedling av lediga jobb, stöd och kontroll av arbetslöshetsförsäkringen samtidigt. LO
gör bedömningen att det finns stora risker för försämrad kvalitet och effektivitet när komplex verksamhet bryts upp mellan olika aktörer, bland annat utifrån kontrollfunktionen i arbetslöshetsförsäkringen.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) konstaterade i sin undersökning av försöksverksamheten med dessa i huvudsak privata företag, som bedrevs 2007 och 2008, att Arbetsförmedlingens
myndighetsutövning rörande arbetslöshetsförsäkringen inte var säkerställd. Detta måste åtgärdas men är komplext, och problemet borde genomlysts innan nya förslag sänds ut.
För det tredje saknar förslaget en beskrivning av möjligheterna för den arbetssökande att byta kompletterande aktör och hur detta i så fall ska gå till. Det är också oklart om en arbetssökande kan ha ett
samarbete med flera olika aktörer samtidigt. Vid byte av till exempel coach företag, liksom om en arbetssökande använder flera olika sådana samtidigt, finns risk för att staten betalar ut felaktig ersättning
till förmedlarna. Det kan i så fall inte anses vara en bra användning av skattemedel. Platsannonseringen riskeras dessutom att splittras upp vilket i alla fall försvårar för den arbetssökande att få överblick
över lediga arbeten. Det skulle försämra matchningen på arbetsmarknaden.
LO har omfattande erfarenhet, inte minst i Västsverige, av olika kompletterande aktörer och coachföretag inom det kollektivavtalade TSL-systemet som vi har med Svenskt Näringsliv. Med rätt reglering kan
kompletterande aktörer ge ett bidrag till den enskilde som behöver komma igång och söka jobb snabbt. LOs styrelse anser att de bara bör vara ett mindre komplement till en statlig verksamhet med hög kvalitet
och vägledning för alla arbetssökande. Vi kan alla behöva det stödet någon gång och då ska det finnas där i offentlig regi.
Ett rimligt krav är att ett nytt lagförslag föregås av en grundlig analys och utredning av konsekvenser. Så har inte varit fallet här och det är tyvärr inte första gången. Ett korrekt sätt hade varit att göra
en offentlig utredning om frågan. Nu riskerar de bristande förberedelserna av lagförslaget leda till att många arbetslösa blir drabbade av dåligt stöd för att hitta nytt arbete. Det förefaller som att ideologi
om privatisering gått före säkerställandet av arbetslösas bästa i utformandet av förslaget. Det är oacceptabelt och otillständigt. Det är rimligt att hysa finns en farhåga om att AF på sikt, helt eller delvis,
kan nedmonteras om detta system blir verklighet. Vem gynnas av det? Arbetslösa eller privata tjänsteföretag?
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande