Den moderata arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin har upprepade gånger sagt att han och regeringen står upp för den svenska modellen. Det är säkert förvånande för många med tanke på hur moderaterna lät
för bara några år sedan. Förändringen ska först och främst ses i ljuset av den nya moderata strategin att bli ett bredare parti men beror också på följande fakta.
Den svenska modellen med mer än 100 år på nacken har fungerat mycket bra. Lönebildningen i Sverige är stabilare än i de flesta andra länder och antalet konfliktdagar i Sverige är bland de lägsta i Europa. På
EU-nivå framhålls ofta den flexibla nordiska modellen som ett föredöme. Ingen regering med självbevarelsedrift kan välja ett annat alternativ. Att ändra dagens system på ett grundläggande sätt skulle leda
till kaos och uppslitande konflikter. Det vet Littorin mycket väl. Därför stod den borgerliga regeringen upp för samma position som den socialdemokratiska i ”Laval-målet”. Det är också därför som Littorin har
försvarat konflikträtten i några aktuella fall. Det är i och för sig bra men det hindrar uppenbarligen inte regeringen från att på olika sätt försvaga löntagarsidan. Att försvaga löntagarnas möjligheter att
kräva rimliga löner är till och med det uttalade syftet. Sysselsättningen ska öka genom att det skapas en ny låglönemarknad. Det kräver ökade löneskillnader och mindre trygghet för vissa grupper.
Försvagningen av löntagarna är tänkt att ske framförallt genom försämringar av arbetslöshetsförsäkringen, anställningsskyddslagen och förändringar av reglerna för F-skattesedlar.
När det gäller försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen så behöver regeringen egentligen inte besparingen för att finansiera sina vidlyftiga skattesänkningar. Nej, skälet är ett annat. Regeringen vill
tvinga löntagarna till mera återhållsamma lönekrav och på sikt pressa ner lönenivåerna. Ovanpå detta ligger också hotet om obligatorisk a-kassa som försvagar kopplingen till fackföreningsrörelsen.
En låg ersättningsnivå i försäkringen, skärpta krav på att direkt ta vilket jobb som helst och försämrade möjligheter till arbetsmarknadsutbildning pressar ner de lägstlönerna, något som löntagarna tvingas att
acceptera.
Det andra gäller anställningsformerna. Nu genomför regeringen en dramatisk förändring av anställningsskyddet genom att tvååriga visstidsanställningar blir tillåta. Den förändring av anställningsskyddslagen som
riksdagen beslutade om i våras och som skulle ha trätt i kraft den första juli i år syftade till att röja upp i träsket av osäkra anställningsformer. Den blir inte av. I stället väljer regeringen att
genomföra en förändring som ensidigt gynnar arbetsgivarna. Det tidigare riksdagsbeslutet byggde på en kompromiss. Arbetsgivarna skulle få fri rätt att använda visstidsanställningar utan att ange några skäl för
det samtidigt som den tillåtna tiden för visstidsanställningar förlängdes något. Arbetstagarna fick en förstärkt företrädesrätt till återanställning samtidigt som en visstidsanställning som varade längre än
fjorton månader automatiskt skulle övergå i en tillsvidareanställning. Nu försvinner det som gynnade löntagarna medan arbetsgivarna får behålla sin totala frihet. När det nu blir tillåtet med tvååriga
visstidsanställningar kommer den halva miljon människor, främst unga och kvinnor, med visstidsanställningar att bli ännu fler och de kommer att fortsätta arbeta under otrygga anställningsvillkor.
Den tredje försvagningen av enskilda löntagares trygghet som regeringen ska genomföra är de aviserade förändringarna av reglerna om F-skattsedel. Man ska kunna betraktas som företagare även om den enda kund
man har är den tidigare arbetsgivaren. Det innebär en kraftig förändring av arbetstagarbegreppet. Det som händer om förslaget blir verklighet är att en arbetsgivare först kan säga upp en anställd med
hänvisning till arbetsbrist, och sedan säga välkommen tillbaka om du blir egenföretagare. Om arbetstagaren accepterar – och vem gör inte det om alternativet är arbetslöshet med en ersättning som motsvarar
hälften av den gamla lönen – så kommer hon eller han inte att omfattas av vare sig kollektivavtalet eller arbetsrätten i övrigt. I praktiken kommer alltså arbetsgivarna att kunna välja om deras anställda ska
omfattas av kollektivavtal och arbetsrätt eller ej.
Alla dessa förändringar gör det svårare för våra medlemmar att få rimliga villkor på sin arbetsplats. Men regeringen nöjer sig inte med det. Det ska bli dyrare att tillhöra facket också. Avdragsrätten för både
a-kasseavgiften och fackföreningsavgiften slopas medan arbetsgivarna får behålla avdragsrätten för avgiften till sina organisationer.
Alla dessa försämringar av villkoren för våra medlemmar riskerar dessutom att försvaga fackets möjligheter att effektivt företräda löntagarna. Så ser strategin ut. Försämra för löntagarna och försvaga facket
så att löner och arbetsvillkor kan pressas ner.
Vår viktigaste uppgift är att se till att den moderata strategin inte lyckas. Det folkliga uppror som vi redan har kunnat se mot försämringarna i a-kassan är en kraft som vi inte sett i Sverige sedan
regeringen Bildts totalhaveri mellan 1991-94. Vi ska ta till vara det engagemanget och värva flera medlemmar till både den fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen. Vi ska se till att regeringen
Reinfeldt blir en parentes.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Erland Olauson, LOs avtalssekreterare