Publicerad i Dagens Arena 22 augusti
Från den första januari nästa år ska det inte längre vara möjligt att spara och använda stora delar av föräldraförsäkringen efter barnets fyraårsdag. Det är kärnan i det förslag som regeringen lagt och som gått ut på remiss under sommaren. I dagsläget är det möjligt att spara obegränsat med dagar till dess att barnet fyller åtta år.
Det är ett förslag som i stora drag är bra och som LO stödjer. Anledningen är att det förstärker föräldraförsäkringens huvudsakliga syfte: Att göra det möjligt för föräldrar att ta hand om sina små barn. I dag tar kvinnor ut den största delen av föräldraledigheten och de gör det tidigt i barnens liv. Män är föräldralediga när barnen blivit större och är det i kortare perioder. Internationell forskning visar även att en långdragen föräldraledighet gör det även svårare för föräldrar (läs kvinnor) att skapa sig en stabil position på arbetsmarknaden.
Men trots att LO står bakom förslaget till förändring av föräldraförsäkringen är LO mycket kritisk till hur förslaget behandlats och presenterats. Men vad är då problemet? Varför inte vara nöjd med ett förslag som ändå är ett första steg mot att reformera föräldraförsäkringen i en mer jämställd riktning?
Problemet är att regeringen väljer att basera ett förslag med principiell och konkret betydelse för jämställda villkor enbart på argument som gäller en begränsad utpekad grupp.
Förslaget har sin bakgrund i debatten om möjligheterna att förbättra förutsättningarna för nyanlända utrikesfödda kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är i sig en viktig fråga som behandlas av den så kallade Akka-utredningen. Insikten att familjepolitikens och föräldraförsäkringens utformning är avgörande för kvinnors möjligheter att finnas på arbetsmarknaden är ett steg framåt för den alliansledda familjepolitiken.
Problemet är att man envist vägrar att se att det inte bara gäller ”invandrarkvinnor” utan i lika hög grad påverkar alla kvinnor som är föräldrar i Sverige.
Det är viktigt att debatten ses i sin spännvidd. Å den ena sidan att kvinnor som nyligen anlänt till Sverige – och som både saknar språkkunskaper och har kort eller ingen utbildning – har de facto svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Å andra sidan finns en bild av att de negativa effekterna föräldraförsäkringens nuvarande konstruktion har endast är ett problem och en fråga för invandrade kvinnor. Ett resonemang som leder till ren populism och tankar om ”social turism”.
Menade man allvar med att minska familjepolitikens negativa effekter på alla kvinnors möjligheter att försörja sig på goda villkor skulle socialdepartementet ha kunnat föreslå att avskaffa vårdnadsbidraget och dela föräldraförsäkringen för att minska inlåsningseffekter.
Socialdepartementet skulle i så fall också på allvar uppmärksamma problemet med att kommuner uppmanar nyanlända kvinnor att avbryta SFI-undervisning och andra etableringsinsatser för att istället ta föräldrapenning för att minska kommunernas försörjningsbörda. På grund av kommuners behov av att minska kostnaderna för försörjningsstöd och etableringsinsatser ges kvinnor inget annat val än att ta ut den föräldrapenning de är berättigade till.
Trots att Akka-utredningen visat att det är här problemen finns har regeringen inte tagit initiativ till förändring.
Föräldraförsäkringen måste reformeras. Men det måste ske med utgångspunkt i hela befolkningen och inte i särargument som inte ens är giltiga.
LO står bakom en politik som stärker människors möjligheter att försörja sig själva på goda villkor. Men då krävs att regeringen slutar peka ut invandrade kvinnor och på allvar tar ansvar för jämställdhetspolitiken!
Joa Bergold, utredare LO.