Kamrater, kongressledamöter,
Då har vi kommit fram till punkt 13 på dagordningen, kongressrapporten LO – förbund i samverkan.
Rapporten handlar om att LO är ett organiserat uttryck för 15 självständiga förbunds vilja att samverka. Om den fackliga konfederation som den här kongressen, ni alla som sitter i salen, har att vårda och
utveckla.
Världen ser annorlunda ut idag än när organisationen grundades. Men en sak består – den klassmässiga intressegemenskapen mellan förbundsmedlemmarna. Vi vet att vår samverkan gör oss starkare om vi förmår stå
enade.
Den rapport vi nu ska diskutera handlar om vad vi vill och hur vi ska göra för att nå dit. Det är inte i första hand en organisatorisk diskussion. Det är en politisk.
LO är ett uttryck för att arbetarklassens strävan efter inflytande över samhällsutvecklingen och ett bättre liv för alla löntagare.
Om vi ska stå starka i förhandlingarna med arbetsgivarna och teckna bra avtal – om vi ska kunna stå emot attackerna från den borgerliga regeringen – om vi ska kunna utnyttja kraften i vår folkrörelse – så
måste vi på allvar ställa oss frågan hur vi bättre ska kunna ta tillvara vår gemensamma kraft.
För så är det – vi klarar mer tillsammans.
Kongressledamöter,
Vi har viktiga frågor att samverka kring, där vi behöver stå enade.
Vår styrka beror på om vi är framgångsrika i att organisera löntagare, förhandla fram bra avtal och se till att avtalen täcker hela arbetsmarknaden.
Organisering och avtalsteckning är naturligtvis i första hand en uppgift för medlemsförbunden, inte centralorganisationen. Vår framgång vilar på förbundsmedlemmarnas och de förtroendevaldas engagemang. Och det
är i det egna förbundet – kring det egna kollektivavtalet, yrket och branschen – som det engagemanget kan byggas.
Men vi förmår mer om vi arbetar tillsammans – om vi stöttar och hjälper varandra.
Att organisera – det är kongressens viktigaste fråga. Det är en fråga om vår framtida styrka.
Här måste vi göra en gemensam kraftsamling. Det handlar om att finnas ute på arbetsplatserna – att ställa frågan. Det handlar om att nå människor – att kunna förklara det fackliga löftet.
Undersökningar visar att många kan tänka sig medlemskap. Samtidigt säger sex av tio oorganiserade att de aldrig tillfrågats om att gå med. Det handlar om ett gemensamt ansvar.
Ta till exempel den privata tjänstesektorn. Den består ofta av många små arbetsplatser. Rörligheten bland de anställda är hög och många får bara visstidsanställningar.
De förbund som organiserar dessa branscher har en hög omsättning av medlemmar och får lägga mycket mer kraft på organisering än andra. Men deras förmåga att organisera har stor betydelse för andra förbund. För
det är ofta till andra förbund deras medlemmar flyttar sitt medlemskap när de byter arbete. Och då är det självklart en fördel om de redan är med i facket.
Det handlar i stor utsträckning om ungdomar – unga människor som ännu inte fått en fast förankring på arbetsmarknaden. Som tvingas hoppa mellan visstidsanställningar och branscher och möts av en djungel av
blanketter, bestämmelser och krångel när de ska byta förbund.
Det måste bli enklare.
Ska vi nå nya lättrörliga grupper måste vi också bli mer tillgängliga. Därför föreslår styrelsen också att vi skapar en för förbunden gemensam facklig 24-timmarsservice på nätet och utökar servicen på fackets
hjälptelefon.
Det finns inget viktigare än att organisera ungdomar. Och det är självklart att vi ska organisera alla – även de många som inte har ett fast jobb. Det finns inget viktigare än att visa att facket verkligen
också är till för dem med de mest otrygga anställningarna och de lägsta lönerna. Så om det fortfarande finns de som har uppfattningen att man kan vänta med att snacka om facket, så är det dags att göra upp med
det nu.
Tillsammans kan vi se till att det blir enklare att vara med i rätt förbund och enklare att byta när det behövs.
Våra värderingar formas mycket tidigt. Ska vi tidigt nå unga med idén om det fackliga löftet behövs insatser redan under skoltiden. Egentligen är förutsättningarna är bra. Våra undersökningar visar att en stor
majoritet av ungdomarna är positivt inställda till facket. Sämre utgångsläge kan man ha.
Förra LO-kongressen beslöt att förbunden och avdelningarna skulle ansvara för informationen till elever på gymnasieskolans yrkesförberedande program medan LO-distrikten skulle ha ansvaret där det saknas en
koppling till bransch eller yrke. Ambitionen var att nå alla gymnasieelever med facklig skolinformation.
Tyvärr har vi inte lyckats. Det finns stora brister i våra kontakter med skolorna och många elever går ut gymnasiet utan att en enda gång träffat några fackliga skolinformatörer.
Det finns flera anledningar. Det kan ibland vara svårt för facket att få komma in på skolorna. Det är heller ingen lätt uppgift att stå inför en gymnasieklass och berätta om facket på ett inspirerande sätt.
Vad som behövs är att vi prövar nya arbetssätt som gör att vi når fram till gymnasieungdomarna. Det är inte säkert att vi alltid måste vara i skolan. Skolan kanske kan komma till facket eller till en
arbetsplats där de fackliga representanterna får ta hand om en del av programmet. Elevråden kan också vara en viktig kontaktyta. Precis som oss arbetar de med inflytandefrågor och arbetsmiljöfrågor.
Som ni säkert sett har vi glädjande många motioner på just det här området och jag ser verkligen fram emot debatten. Det finns mycket att göra och många idéer att pröva.
Och tillsammans klarar vi mer.
Kamrater kongressledamöter,
Fackets styrka beror alltså på om vi lyckas organisera, förhandla fram bra avtal lokalt och centralt och se till att alla företag har kollektivavtal. Det går inte av sig själv.
Kampanjer och förbundscirkulär kan vara ett stöd men löser inte problemen. Det behövs människor av kött och blod. Medlemmar som vill förändra.
Vi har massor av sådana medlemmar. Det gäller bara att ta vara på dem.
LO-förbunden har uppemot 150 000 förtroendevalda. Vi har dessutom många medlemmar i våra förbund som dagligen står upp för facket och för sina arbetskamrater. De har rätt att få en riktigt förstklassig facklig
utbildning.
Men det är också viktigt att ha bredd. Satsningar på medlemsutbildning ger resultat på sikt. Den fackliga styrkan i ett förbund ökar om många medlemmar får grundläggande kunskaper om facket och
kollektivavtalet.
Därför är det också viktigt att hitta former för hur nya medlemmar ska kunna få facklig introduktion och hur det ska kunna lösas tvärfackligt när underlaget är litet och arbetsplatserna små. Bra facklig
information är självklart en rättighet för medlemmarna.
Tillsammans kan vi klara det.
Fackliga studier är också grunden för att fackföreningsrörelsen ska kunna rekrytera människor till förtroendeuppdrag. Vi vet redan att det är betydligt fler som kan tänka sig att ställa upp och ta ett fackligt
uppdrag än de som får chansen. Hur mycket engagemang riskerar vi inte att gå miste om?
Styrelsen föreslår i rapporten att vi nästa kongressperiod ska göra en genomlysning av våra organisationer som folkrörelser och demokratiska rörelser. Det innebär att vi kritiskt måste granska hur det ser ut
bland de förtroendevalda och om vi är representativa för medlemskåren.
Det finns flera goda skäl till det.
· Demokrati – alla grupper måste vara representerade.
· Kunskap – allas erfarenheter tillvaratas.
· Trovärdighet.
Det finns de som har väldigt lätt att lyfta fram de som påminner om dem själva till förtroendeposter. Det duger inte. Om unga aktiva, om kvinnor, om medlemmar med utländsk bakgrund också får plats i
klubbstyrelser och avdelningsstyrelser så ökar fackets trovärdighet. Inte bara i de medlemsgrupperna utan hos oss alla.
Kongressdeltagare,
LOs roll har varit under diskussion med jämna mellanrum. Det är inget konstigt med det. Omvärlden förändras och med det synen på centralorganisationen. Samtidigt var det mycket länge sedan som det gjordes en
rejäl genomgång av själva ryggraden i LOs konstitution, organisationens stadgar. LOs beslutsstruktur har inte hängt med i utvecklingen. Det är inget märkligt. Stadgar släpar efter ibland.
I arbetet med rapporten tillsattes därför en stadgegrupp med representanter för åtta förbund samt Erland Olauson från LOs ledning. Gruppens underlag har diskuterats i styrelsen och resultatet ligger på era
bord.
Det här betyder inte att LOs stadgar idag slutat fungera. Det förslag ni har att ta ställning till bygger i huvudsak på samma struktur som idag. Centrala delar – målsättningsparagrafen, medlemsvillkoren, hur
beslut tas i gränsdragningsfrågor – är i princip oförändrade. Men det förslag som nu ligger på era bord är nog samtidigt det mest genomgripande sedan 1941 och det finns skäl till det.
Förbundsstrukturen idag är väldigt annorlunda mot då. Så sent som på 1970-talet var vi 25 förbund, idag är vi femton. Och snart kanske vi är kanske tretton eller tolv.
Därför minskar vi LO-ledningen och styrelsen.
De centrala samordnade förhandlingarna upphörde i slutet av 1980-talet. Efter en trevande inledning har vi nu hittat en form för samverkan som respekterar förbundens självständighet samtidigt som vi värnar vår
gemensamma styrka.
Därför moderniserar vi stadgarnas beskrivning av avtalsrörelser.
Flera av de utmaningar vi står inför kräver att vi tar oss tid att diskutera oss samman – jämka våra uppfattningar och agera enat. Men ett samfällt agerande innebär ibland att det ställs krav på
medlemsförbunden att avsätta tid och resurser för den gemensamma verksamheten. Ett sådant beslut kan inte fattas av LOs styrelse om det inte är förankrat i medlemsförbundens beslutande organ.
Därför ges LOs representantskap en tydligare roll att fatta beslut om en gemensam handlingsplan.
Styrelsen vill med det nya stadgeförslaget hitta en form för samverkan som förenklar och förtydligar beslutsprocesserna i alla led. Stadgar som tydliggör förbundens inflytande.
På några punkter när det gäller stadgarna yrkar jag på omedelbar justering.
Det gäller § 4 moment 11 som handlar om val av valberedning. Det gäller § 6 moment 1 som handlar om styrelsens storlek. Och det gäller § 8 moment 1 som handlar om hur många det ska vara i LOs ledning.
Om ni beslutar enligt förslaget när det gäller LOs ledning bör vi, om vi ska vara konsekventa, också omedelbart justera näst sista stycket i § 6 moment 4 som handlar om vilka som sitter i arbetsutskottet.
Kongressdeltagare,
Avslutningsvis några ord om förslaget till direktiv för en ny organisationsutredning.
LO har alltid haft som en av sina viktigaste uppgifter att förhindra att vi konkurrerar med varandra. Arbetsgivarna ska inte kunna välja ett ”billigare” avtal.
Dessutom – om arbetsgivaren ska kunna lita på att kollektivavtalet verkligen ger arbetsfred så får det inte finnas konkurrerande fack på samma arbetsplats.
Det är därför vi har den ordningen att LOs styrelse avgör organisationstillhörighet, när medlemsförbunden är oense.
Men vi vet alla vilka laddade och besvärliga avgöranden det handlar om. För att vi ska kunna klara av det är det viktigt att LOs organisationsplan är ordentligt genomdiskuterad och väl förankrad. Styrelsen
föreslår att vi börjar den processen genom att besluta om direktiv för nästa organisationsutredning på den här kongressen. Med bra och tydliga direktiv har jag alla förhoppningar att den kommande
organisationsutredningen kommer att formas på ett bra sätt.
Tillsammans klarar vi det också.
Kongressdeltagare, ordförande
Jag yrkar alltså bifall till styrelsens förslag och utlåtanden under punkt 13.
Tack för ordet.