Facket direkt facketdirekt.nu

Värnskatten slopades med falska argument från L och C

Ekonomi LO och Tankesmedjan Tiden: Hög tid för L och C att släppa de borgerliga fantasierna om att lägre skatt för höginkomsttagare gynnar alla. Slopandet av värnskatten i januariavtalet drevs igenom med argumentet att svenska löntagare skulle motiveras att arbeta mer. Vår nya rapport visar att detta huvudargument är svagt. Skattenivåerna visar sig ha en mycket begränsad påverkan på arbetsutbudet.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Dagens Nyheter 25 augusti 2020

Huvudsyftet med inkomstskatterna är att finansiera den svenska välfärden samt andra offentliga verksamheter och insatser. För att skapa en bred folklig acceptans för detta har vi ett progressivt skattesystem: de som tjänar mest får också betala mest – även procentuellt. Denna grundprincip bygger på en stark rättvisetanke.

Ett konkret uttryck för beskattningens progressivitet var värnskatten. Den innebar att den som tjänade över cirka 60.000 kronor per månad fick betala 5 procent mer i inkomstskatt.

Trots de stora behov som den svenska välfärden står inför, krävde Liberalerna och Centerpartiet i förhandlingarna om januariavtalet ett avskaffande av värnskatten och tvingade regeringen att gå med på detta.

Huvudargumentet bakom slopandet av värnskatten var att en sådan åtgärd skulle ”betala sig själv”. Logiken var att höginkomsttagare skulle arbeta fler timmar om de fick sänkt skatt. Arbetsutbudet skulle alltså höjas, vilket skulle generera ökade skatteintäkter. Som i ett trollslag skulle höginkomsttagare kunna få kraftigt sänkt skatt – utan att det skulle undergräva statens finanser.

Inför årets budget­förhandlingar fortsätter C och L att kräva skatte­sänkningar. Det är hög tid att de släpper borgerliga fantasier om att lägre skatt för hög­inkomsttagare gynnar alla.

Detta synsätt har under stora delar av 2000-talet varit en ”sanning” som har legitimerat stora skattesänkningar. Borgerliga debattörer och skattesänkar­lobbyister har med stor iver hävdat att värnskatten är skadlig för att den hämmar högproduktiva löntagares vilja att utbilda sig, ta större ansvar och arbeta fler timmar.

I en ny rapport, ”Skatta eller gråta – marginalskatternas betydelse för arbetsutbudet”, visar vi att hela denna idé vilar på svag grund.

Rapporten, som bygger på en genomgång av aktuell ekonomisk forskning om så kallade marginalskatte­effekter, visar att de empiriskt beräknade effekterna på nordiska data av skattesänkningar generellt är väldigt små:

1. En förklaring är att de allra flesta löntagare inte tar hänsyn till marginal­skatter när de fattar beslut om sina arbetstider. Avgörande är i stället vilka arbetstider arbetsgivare erbjuder, om arbetet är för krävande för att utföras på heltid samt andra bedömningar av hur arbetsinsatsen kan påverka lön och karriär. Men skatternas betydelse för beslut om att arbeta mer ser alltså ut att vara litet.

2. De allra flesta höginkomsttagare jobbar redan i dag heltid och kan inte få betalt för fler arbetstimmar. Undantaget är vissa konsulter, stafettläkare och ett fåtal andra grupper. Men för de flesta gäller normen om 40-timmarsveckan fortfarande för lönerna.

3. Få löntagare vet hur mycket marginalskatt de betalar. När prissättningen på varor och tjänster eller skattesystemet inte är linjärt finns det flera studier som visar att människor inte agerar på marginal­priset/marginalskatten utan på genomsnittspriset/genomsnittsskatten.

4. Av de effekter som kan utrönas är det också troligt att olika typer av skatte­planering (inkomster flyttas mellan olika år eller mellan inkomstslag – från lön till utdelningar) misstas för arbetsutbudseffekter.

En internationell jämförelse visar i stället att sambandet mellan skatter och sysselsättning kan vara positivt. Länder med högre skatt har högre syssel­sättningsgrad än länder med lägre skatteuttag. Sysselsättningsgraden är jämförelsevis mycket hög i de nordiska länderna, där skatten på arbete är som högst internationellt sett. Om skatte­nivån hade en kraftigt negativ effekt på sysselsättningen skulle detta samband inte hålla år efter år.

Till exempel pekar viss national­ekonomisk forskning mot att offentligt finansierad barn- och äldreomsorg kan vara viktigare för sysselsättningen än skattenivåerna. En offentligt finansierad barnomsorg som är tillgänglig för alla ökar arbetsutbudet hos småbarnsföräldrar. I USA är den enskildes kostnad för förskola ungefär 30 procent av en medianlön, medan den i Sverige är 4,5 procent (3 procent för ensamstående). Låga skatter ger ett mindre offentligt åtagande som gör det dyrt att arbeta för småbarnsföräldrar.

Liberalernas och Centerpartiets slopande av värnskatten leder alltså till mindre pengar till sjukvården, skolan och äldreomsorgen och mer pengar i plånboken för de som redan tjänar mest. Detta trots att det fanns stora behov av mer resurser till välfärden redan innan coronakrisen visade på brister i äldreomsorgen och skapade längre köer till sjukvården. Den nuvarande krisen förstärker detta behov. Investeringar i barn- och äldreomsorg, infrastruktur och grön omställning, samt aktiv arbetsmarknadspolitik är både jobbskapande och minskar de ekonomiska klyftorna.
Sänkt skatt för höginkomsttagare har inga sådana positiva effekter, utan drar tvärtom i motsatt riktning. Vi menar därför att en framtida skatte­reform borde begränsa skattesystemets möjligheter till avdrag och inkomst­omvandling (exempelvis 3:12-reglerna, vars åtstramningsbehov Tiden och LO belyst redan i tidigare rapport) snarare än att sänka skatten. Välfärden, klimatet och jämlikhetssträvan kommer att behöva varenda skattekrona.

Om skatteintäkterna behöver öka för att finansiera de investeringar för framtiden som behövs i Sverige finns det fortsatta möjligheter att öka marginalskatten på arbete för de som tjänar mest. 

Viktigast är dock att vi kommer bort från antaganden om att skattesänkningar på arbete betalar sig själva genom ökat arbetsutbud. Om skatten på arbete sänks, så måste detta kompenseras genom en utökning av andra skatter, förslagsvis på kapital, för att inte de offentliga verksamheterna ska riskera att underfinansieras än mer. Men sannolikt behöver vi både sätta stopp för ytterligare stora sänkningar av inkomstskatterna och höja skatten inte minst för de rika.

Inför årets budgetförhandlingar fortsätter C och L att kräva skattesänkningar. Det är hög tid att de släpper borgerliga fantasier om att lägre skatt för höginkomsttagare gynnar alla. Det Sverige behöver just nu är rejäla förbättringar av välfärden, arbetslivet och trygghetsförsäkringarna som gynnar vanligt folk, inte fler skattesänkningar för de som tjänar mest.

Åsa-Pia Järliden Bergström, LO 
Niklas Blomqvist, LO 
Daniel Färm, Tankesmedjan Tiden