Facket direkt facketdirekt.nu

Vinnare och förlorare

Rapport I juni 2010 publicerade LO rapporten ”När arbetskraftkostnaderna pressar priset”. I rapporten, där tre stora infrastrukturprojekt studeras, framkommer att en rad aktörer systematiskt utnyttjar skillnaderna i arbetskraftskostnad mellan olika länder i Europa för att pressa anbudspriser i offentlig upphandling.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Insikten om denna snedvridning av konkurrensen på europeiska arbetsmarknader ledde till en uppföljning av rapporten i en andra del.

Denna rapport visar på och diskuterar de mekanismer som gör att svenska kollektivavtal i dagsläget inte förmår skapa konkurrensneutrala villkor mellan företag från olika länder. Rapporten visar också att kollektivavtalen inte ger samma nettolöner för svensk och utstationerad arbetskraft.

En fungerande och långsiktigt hållbar marknad förutsätter konkurrens på lika villkor. Den svenska kollektivavtalsmodellen vilar på återkommande förhandlingar mellan fackliga organisationer och arbetsgivare. Förhållandena på arbetsmarknaden regleras till stora delar självständigt mellan parterna. Det är en modell som fungerat väl under efterkrigstiden. Parterna på svensk arbetsmarknad har lyckats förena måttliga löneskillnader med stark internationell konkurrenskraft. De kollektivavtal, som har slutits, har även varit uttryck för en solidarisk hållning bland de anställda.

En viktig funktion för kollektivavtalen är att skapa samma konkurrensvillkor för alla företag. Därigenom har företagen, istället för att fokusera på att pressa priset på arbetskraft, kunnat öka effektiviteten. Av den här rapporten framgår att konkurrensvillkoren alltsedan EU-medlemskapet har förändrats väsentligt. Konkurrensvillkoren har blivit olika. Detta bidrar till att förändra arbetsmarknadens konkurrenslogik. Det är inte längre självklart att det är de mest ineffektiva och improduktiva företagen som konkurreras ut. Utstationeringsdirektivet och dess tolkning av EU-domstolen i Lavalmålet har gynnat vissa företag på andra företags bekostnad. Om mindre effektiva företag kan vara kvar på marknaden och växa, sjunker på sikt effektiviteten och produktiviteten i det svenska näringslivet.

En anledning till detta är att kollektivavtalen reglerar de anställdas bruttolöner, det vill säga löner före avdrag för skatt och egenavgifter. Men företagen ska, utöver bruttolöner, också betala arbetsgivaravgifter. Dessa skiljer sig starkt åt mellan de undersökta länderna. För de anställda varierar skatter och egenavgifter minst lika mycket. I rapporten analyseras och diskuteras dessa skillnader.
I rapporten redovisas också ett stort antal intervjuer, som visar hur utstationerade byggnadsarbetare har blivit behandlade av sina arbetsgivare. I inledning många fall har de blivit lurade på löner genom avdrag för skatter och sociala avgifter som aldrig betalts. I vissa fall har det varit fråga om direkta olagligheter i form av svarta löner. Vi vill i rapporten skildra verklighetens utstationering. Det är genom förhållanden på arbetsplatserna som konkurrensenkonsekvenser kan förstås.

Rapporten belyser huvudsakligen förhållanden inom bygg- och anläggningsbranschen, men problemen är inte begränsade till dessa sektorer. Problemen är mest påtagliga där, men strukturerna som möjliggör pressade arbetskraftskostnader sprider sig till fler sektorer i näringslivet. Överallt där arbetskraftskostnaderna kan sänkas med stöd av utstationering växer tidigare okända juridiska konstruktioner fram.

Utvidgningen av EU innebar att tillgången på låglönearbetskraft blev stor. I många av de nya medlemsstaterna (avsändarländerna) var lönerna väsentligt lägre än i de gamla medlemsstaterna (mottagarländerna). Vid utvidgningen fanns inga etablerade strukturer för rekrytering, utstationering och uthyrning av arbetskraft. Strukturer för utstationering växte fram samtidigt som levnadsnivån successivt höjdes i avsändarländerna. Arbetskraftskostnaderna inom Europa utvecklades mot likvärdighet. Med finanskrisen 2008 kom denna utveckling att avbrytas. En andra våg av utstationering inleddes. Med sjunkande löner och hög arbetslöshet i flera av utstationeringsländerna har både möjligheterna till och incitamenten för fortsatt missbruk ökat. Det är i arbetslöshet och låga löner som utstationeringen hämtar sin kraft.

LO anser att det behövs en översyn av logiken bakom utstationeringsdirektivet. Det antogs i ett förhållandevis homogent EU-15 med förhållandevis små löneskillnader. Nya former för samarbete mellan EU-ländernas myndigheter behöver utvecklas. De senaste årens händelser har visat att utstationeringsdirektivet i viss utsträckning tycks ha antagits i naiv aningslöshet.En brutal verklighet har visat att det är dags för en revision.

De problem som analyseras i rapporten beror inte på att den svenska arbetsmarknaden är speciell. Visserligen avviker den, i likhet med arbetsmarknaden i Danmark, Finland och Norge, från centraleuropeiska arbetsmarknadsmodeller. Men svårigheten att skapa samma konkurrensvillkor genom en jämförelse av bruttolöner kvarstår, oavsett om lönerna regleras genom företagsvisa avtal, lagstiftning eller genom kollektivavtal. Problemen som hanteras i den här rapporten är således inte specifikt nordiska, alla länder inom EU har i mer eller mindre stor utsträckning likartade problem.

I sammanhanget bör betonas att de svenska fackliga organisationerna i grunden är positiva till frihandel och fri rörlighet för arbetstagare. I samband med EUs utvidgningar 2004 och 2007 tillstyrkte LO också att fri rörlighet för arbetstagare infördes utan övergångstid. Förutsättningen för den positiva grundsynen på frihandel vilar dock på att konkurrensen kan ske på lika villkor. Effekterna av utstationeringsdirektivet och dess tillämpning i Lavalmålet tycks långsamt underminera denna positiva inställning.