Detta blir din tredje kongressperiod som LOs avtalssekreterare. Vad skiljer denna från de tidigare?
- Lagen om anställningsskydd, helt klart. Det är en fråga som är på riktigt och som bränner. Dels för att det handlar om människors anställningstrygghet och ytterst deras möjlighet att försörja sig. Dels för att det handlar om makt. Makten mellan arbetstagare och arbetsgivare.
- Utan anställningsskydd kan arbetsgivaren säga upp oss bara för att vi ställer krav på bättre löner och arbetsvillkor. Därför är det är en grundläggande facklig fråga som vi har drivit i generationer.
Som avtalssekreterare förknippas din roll framför allt med lönerörelsen. Till hösten återupptas löneförhandlingarna men går det att kräva högre lön, mot bakgrund av cornoapandemin då många jobb gått förlorade?
- I en akut kris är det inte möjligt att förhandla, därför beslöt vi oss i våras för att skjuta upp förhandlingarna. Men på lite längre sikt tror jag inte det påverkar så jättemycket. Det är möjligt att en del jobb kommer att ha försvunnit men det innebär inte att vi inte ska ta ut vår del av kakan och försvara våra positioner mot inflationen och produktivitetsökningar.
- Krisen har också tydliggjort hur viktiga LO-medlemmarna är för samhället. När många andra kunde jobba hemma var LO-medlemmarna på sina arbetsplatser varje dag. I affärerna, i vården, på restaurangerna, i kollektivtrafiken. Det är LO-arbetarna som ser till att samhället fungerar.
Är det en fördel när ni går in i förhandlingarna?
- Det är kanske för mycket sagt. Det finns alltid plus och minus. Det är alltid arbetarna som blir uppsagda först. Många branscher har det väldigt tufft. Men det är bra att det blir tydligt vilka som bär upp samhället.
Vad är fördelen med en organisation som LO när det kommer till förhandlingar?
- Vi stärker alltid den svagaste länken. Vi är solidariska. Men även de förbund som är starkare, som kanske har marknadskrafterna i ryggen, gynnas. Nästa gång har kanske konjunkturen vänt och de har inte längre något att hämta. På så vis bär vi ett jämnare resultat. Vi är en stabilisator för såväl arbetstagare som arbetsgivare. De blir för svårt för arbetsgivarna att angripa ett förbund när vi håller ihop.
Vissa menar att den svenska partsmodellen spelat ut sin roll. Är det kanske dags för lagstiftarna att ta över?
- Jag tror snarare att vi är på väg mot en renässans för den svenska modellen. Den har alltid varit en blandning av lagstiftning och avtal mellan parterna. Ett slags växeldragande där politiken står för vissa delar, andra delar ansvarar parterna för. Det finns idag en bred och stor förståelse för modellen och alla är överens om hur bra den levererar. Den är mer snabbfotad än lagstiftning och ger mer stabilitet.
Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik är LOs mål. Hur väl har LO lyckats hittills?
Sysselsättningen hänger ihop med lönebildningen. Tar vi ut för mycket i lön ökar arbetslösheten, tar vi ut för lite blir det också arbetslöshet. Vi måste ta ut rätt nivå för att öka konsumtionen och spä på köpkraften, samtidigt som inte priset går upp så att vi slår ut industrier. Det är en balansgång. Där har vi hållit en bra linje.
- När det gäller den solidariska lönepolitiken så har vi fortfarande ett arbete att göra när det kommer till kvinnors och mäns löner. Glappet är fortfarande alltför stort. I allt vi gör försöker vi skapa en tyngd på dem som har de sämsta lönerna. Sen går det inte tillräckligt fort.
Klyftorna i Sverige ökar, är det en fråga för LO?
- Det är kanske den största frågan av dem alla. Enligt våra analyser har inte lönebildningen bidragit till att klyftorna ökar. Det har däremot företagens vinstutdelning, men framför allt skatterna. I dag är det högre skatt på inkomster än på kapital, vilket är ett oerhört svek mot arbetstagarna. Vi behöver en ny skattereform.