Landsortstidningar, juli 2009
Den första juli genomfördes en rad förändringar i a-kassan. Argumenten för tidigare genomförda förändringar har varit att lägre a-kasseersättningar och högre avgifter skulle ge fler jobb. I dag har vi facit.
En halv miljon löntagare står utan försäkring och många fler utan arbete.
Arbetslösheten inom vissa branscher är den högsta sedan krisåren under 90-talet och vi tvingas konstatera att i ett läge när arbetslöshetsförsäkringen behövs mer än någonsin har den gjorts sämre och dyrare.
Vi behöver en arbetslöshetsförsäkring som ger ett faktiskt reellt inkomstskydd vid arbetslöshet. En rättvis och solidarisk arbetslöshetsförsäkring är det viktigaste för att människor ska kunna känna trygghet i
förändring. För det krävs att de allra flesta får 80 procent av sin tidigare inkomst under hela ersättningsperioden. Det krävs också att avgiften till a-kassan blir så låg så att alla som vill kan vara med.
LO och dess förbund vill därför reformera arbetslöshetsförsäkringen, så att den åter blir en solidarisk och rimlig försäkring.
Den 1 juli 2008 gjordes konstruktionen av avgiften om och sen dess ska varje a-kassa betala tillbaka 33 procent av utbetald a-kasseersättning till staten. Därmed finns en direkt koppling mellan utbetald
arbetslöshetsersättning och medlemsavgift. Att merparten av medlemsavgiften i a-kassan går direkt till staten känner inte många till. Det leder i sin tur till att kritiken mot den höga avgiften riktas mot
a-kassan och inte beslutsfattarna.
Vi anser att regeringen lurar väljarna genom att förespegla en sänkning av a-kasseavgiften på 50 kronor per månad. Den förändringen skjuter över målet och behandlar grupper på arbetsmarknaden olika, för att
inte säga direkt diskriminerande. Stora grupper av LO-förbundens medlemmar får inte del av denna sänkning därför att många a-kassor tvingats ta ut högsta tillåtna avgift av sina medlemmar.
Avgiftskonstruktionen i kombination med ökad arbetslöshet har resulterat i att GS, Hotell- och restaurangfackets, Sekos, Byggnads, IF Metalls, Kommunals och Transports a-kassor under våren tvingats höja
avgiften och Handels höjer sin avgift från 1 juli. Risken för fortsatta höjningar (för dem som inte har högsta avgift) finns så länge arbetslösheten fortsätter att stiga. Ju högre arbetslöshet desto högre
avgift.
Enskilda individer tvingas bära kostnaden för den arbetslöshet som drabbar hela samhället. Det betyder att medlemmarna i IF Metalls a-kassa får betala för det efterfrågebortfall som drabbat den svenska
fordons- stål- och verkstadsindustrin. Resultatet blir också att kostnaderna för arbetslösheten fördelas djupt orättvist mellan anställda som arbetar i samma bransch.
En byggnadsarbetare får betala 425 kronor i månaden till sin a-kassa medan en byggingenjör på samma företag, medlem i akademikernas a-kassa, betalar 90 kronor i månaden för exakt samma försäkring efter den 1
juli.
Att varje a-kassa ska bära kostnaden för arbetslösheten är orimligt och felaktigt. Förhoppningen från regeringens sida var minskade lönekrav från arbetstagarna. Istället har cirka en halv miljon löntagare
tvingats välja bort sin arbetslöshetsförsäkring därför att kostnaden är för hög.
Vi konstaterar att uttrycket hungriga vargar jagar bäst inte har något med verkligheten att göra. Hög ersättning leder inte till att arbetslösa undviker att ta jobb och sämre ersättningsvillkor ökar inte
arbetsviljan. Det enda som sker är att fler låglönejobb skapas. Klassisk borgerlig politik.
Regeringen har infört ett system där ökade kostnader för kontanta utbetalningar till dem som förlorar sina jobb betalas av de drabbade individerna själva. Försämringarna av a-kassan har inte haft någon annan
effekt än att kraftigt äventyra och minska människors ekonomiska trygghet. Dagens problem handlar inte om att arbetstagare eller arbetslösa saknar drivkrafter till arbete, tvärtom, i ett läge när efterfrågan
behöver öka väljer regeringen att dra in köpkraft för de medborgare som blir arbetslösa.
För att framtidstro ska skapas måste verkliga åtgärder till. En av dessa är att det måste bli slut på försämringarna i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen. Skadorna av förändringarna måste minimeras,
samtidigt som progressiva åtgärder krävs för att underlätta människors omställning i krisen.
LOs representantskap har i början av maj månad presenterat förslag på insatser för att underlätta omställningen. Exempel på insatser är att införa ett generöst pendlingsstöd, ta bort eller ändra regeln om att
individen ska ha hela landet som sökområde från dag ett samt förbättra för de deltidsarbetslösa. I de förslagen ser LO och förbunden en framtid för alla de som behöver stöd i omställningen.
Wanja Lundby-Wedin, LO
Ulla Lindqvist, LO
Per Bardh, LO
Hans Tilly, Byggnadsarbetareförbundet
Jonas Wallin, Elektrikerförbundet
Hans Öhlund, Fastighetsanställdas Förbund
Per-Olof Sjöö, GS, Facket för skogs- Trä och Grafisk bransch
Lars-Anders Häggström, Handelsanställdas Förbund
Ella Niia, Hotell- och restaurangfacket
Stefan Löfven, IF Metall
Ylva Thörn, Kommunalarbetareförbundet
Hans-Olov Nilsson, Livsmedelsarbetareförbundet
Jan Granvik, Musikerförbundet
Lars-Åke Lundin, Målareförbundet
Jan-Henrik Sandberg, Pappersindustriarbetareförbundet
Jan Rudén, Seko, Facket för service och kommunikation
Lars Lindgren, Transportarbetareförbundet