Facket direkt facketdirekt.nu

För låga löneökningar spär på arbetslösheten

Publicerad i Dagens Industri 28 november 2009. Den kris som vi nu upplever är en efterfrågekris och inte en lönekostnadskris. Därför riskerar för låga löneökningar att minska sysselsättningen. Med detta som utgångspunkt har LOs styrelse nyl...


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Dagens Industri 28 november 2009.

Den kris som vi nu upplever är en efterfrågekris och inte en lönekostnadskris. Därför riskerar för låga löneökningar att minska sysselsättningen. Med detta som utgångspunkt har LOs styrelse nyligen beslutat om
gemensamma avtalskrav i den kommande avtalsrörelsen. Siffrorna överensstämmer i stort med de nivåer som bland annat KI och LO-ekonomerna presenterat.

På kort tid har kraven lett till att vi anklagats för att äventyra kvaliteten i välfärdssektorn samt konkurrensen inom industrin. Vi ställs till svars för att börsbolagens förluster kommer att öka. Lönekraven
sägs kväva den svaga uppgång och den framtidstro som finns hos småföretagarna. Därtill antas planerade satsningar och nyanställningar gå om intet samtidigt som konkurserna spås öka. Kort sagt anklagar
näringslivet fackföreningsrörelsen för allt ont som tänkas kan.

Det är inte tal om annat än att lönekraven måste överensstämma med 2010 år verklighet. Därför är det nödvändigt att närmare analysera vad som kan ligga bakom de dystra siffror som näringslivet presenterar. På
så sätt är det möjligt att se på vilket sätt som avtalsrörelsen kan ge positiva bidrag till den ekonomiska utvecklingen.

Den efterfrågekris som nu utspelar sig är starkt koncentrerad till vissa delar av industrin. Bilindustrin som endast svarar för 3 procent av den samlade produktionen i svensk ekonomi stod för 25 procent av
BNP-fallet. Investeringsvaruindustrin står för 6 procent av BNP men svarade i sin tur också för 25 procent av BNP-fallet. Det innebär att halva BNP-fallet inträffade i de delar av industrin som utgör mindre än
10 procent av ekonomin.

Koncentrationen av problemen i svensk ekonomi gör att generella åtgärder antagligen kommer att bli verkningslösa. Istället måste det till mer specialinriktade åtgärder för delar av den svenska industrin.
Regeringen måste till exempel öka insatserna för utbildningsinsatser inom industrisektorn.

Det svenska och internationella efterfrågefallet är koncentrerat till vissa varor. Cirka tre fjärdedelar av nedgången i efterfrågan på den svenska hemmamarknaden och exportmarknaden kan förklaras av minskad
efterfrågan på investeringsvaror som fordon och maskiner samt minskade inköp av bilar och sällanköpsvaror.

Svenska hushålls bilköp föll på årsbasis med 30 procent första halvåret 2009 och konsumtionen av möbler och hushållsartiklar föll med 4 procent. Totalt minskade svenska hushåll sina inköp av varor och tjänster
med 2,5 procent under första halvåret 2009. Fallande konsumtion medför i sin tur att investeringarna dämpas. BNP-fallet kan främst förklaras av fallande investeringar. Ändå är det ingen tvekan om att
konsumtionsnedgången bidragit på ett betydande sätt.

Situationen med en kris koncentrerad till vissa delar av industrin verkar bestå. Alla bedömningar pekar på att konsumtion och investeringar kommer att ligga under det normala också framöver.

Nollavtal kommer att kunna dämpa industrins sysselsättningsfall med 1000-2000 personer. Men en sådan åtgärd är generellt felaktig, eftersom den dämpar konsumtionsefterfrågan i stället för att stimulera.
Nollavtal skulle medföra att löneökningarna i genomsnitt för hela arbetsmarknaden blir lägre. Skulle löneökningarna till exempel bli 1,5 procent istället för 3 procent förlorar 15.000-20.000 personer jobben i
andra delar av ekonomin. Ett räddat jobb skulle kunna kosta 10 jobb i andra delar av ekonomin. Slutsatsen är att priset för att i vissa industriföretag rädda sysselsättning genom nollavtal är mycket högt.

En relativt stor del av efterfrågebortfallet beror på en minskad konsumtion. Det är viktigt att inte ytterligare försämra konsumtionsutvecklingen. Därför är det nödvändigt att vi i avtalsrörelsen tar ut det
löneutrymme som finns.

LOs förbund har enats om gemensamma avtalskrav som innebär löneökningar med minst 620 kronor per månad och heltidsanställd, dock lägst 2,6 procent. Dessutom tillkommer en jämställdhetspott på 125 kronor. För
hela arbetsmarknaden kostar kravet knappt 3 procent. Det innebär att vanligt folk får reala löneökningar utan att samhällsekonomin äventyras.

Per Bardh, LOs avtalssekreterare