Publicerad i Svenska Dagbladet 23 juni 2013
Över två miljoner anställda går i dag till jobbet minst två gånger om året, trots att de borde sjukskriva sig och stanna hemma i stället. Det motsvarar ungefär 50 procent av kvinnorna och 47 procent av männen på arbetsmarknaden. Just nu ökar sjuknärvaron, mellan 2010 och 2012 med ungefär tre procent. Det innebär 140 000 fler sjuknärvarande.
Det finns alltså all anledning att ifrågasätta det kloka i att styvnackat hålla fast vid karensdagen i sjukförsäkringen. Detta gäller särskilt i tider när olika smittosamma sjukdomar och virus sprids allt snabbare. Virus och bakterier känner ju inga landsgränser. Är det verkligen optimalt att i sjukförsäkringen ha en inbyggd mekanism som i sig leder till ökad sjuknärvaro och därmed till ökad smittspridning?
Visst är vi medvetna om att alla försäkringar behöver någon form av ”självrisk”. Men är en karensdag den bästa lösningen? Vi anser att det faktum att medborgarna faktiskt inte har hela inkomsten försäkrad vid sjukdom innebär en tillräcklig självrisk. Dessutom har arbetsgivarna i dag stora möjligheter att redan från första sjukdagen kräva läkarintyg.
Många har helt enkelt inte råd med karensdagen. Man glömmer lätt bort att dagens sjuknärvaro kan vara morgondagens sjukfrånvaro. Det finns en rad studier som visar att personer som upprepade gånger går till jobbet trots att de borde ha sjukskrivit sig löper större risk för framtida sjukskrivningar, både korta och långa.
När vår omvärld förändras måste också våra lagar och regler förändras. Denna anpassningsförmåga har varit en viktig del av det vi brukar kalla för den svenska välfärdsmodellen. Dagens sjukförsäkringssystem behöver onekligen genomgå en rad olika förändringar. Under politikerveckan i Almedalen kommer LO att presentera ett mera sammanhållet åtgärdspaket.
Men redan i dag uppmanar vi regering och riksdag att mera grundligt analysera de långsiktiga effekterna av karensdagen. Vi är väl medvetna om att det kan vara svårt att omedelbart avskaffa karensdagen, inte minst på grund av att det i dag saknas ett brett politiskt stöd för en sådan åtgärd. Därför föreslår vi att i ett första steg införa ett så kallat karensavdrag.
Ett sådant förslag remissbehandlades 2004 men blev aldrig genomfört, trots att de allra flesta remissinstanserna var positiva till förslaget. Karensavdraget skulle innebära ett avdrag på en femtedels veckoinkomst i stället för en dags/ett arbetspass inkomstbortfall. Förutom att den negativa smittspridningseffekten skulle lindras innebär förslaget också att en rad orättvisor som följer av karensdagen motverkas.
Problemen för dem som har sin arbetstid koncentrerad till långa arbetspass, exempelvis de med ständig nattjänstgöring, skulle minska. De personer som har flera arbetsgivare och som med dagens system riskerar att få flera karensdagar i samma sjukperiod skulle få samma inkomstbortfall som alla andra. Att den som går hem sent på eftermiddagen och blir sjuk klarar sig med bara några timmars avdrag skulle också lösas mera rättvist.
Att löntagare med koncentrerade arbetspass behandlas som alla andra är ett viktigt fackligt krav. Deras karensavdrag bör motsvara en femtedel av veckoarbetstiden. För de ytterligare timmar som arbetspasset omfattar bör de, som andra, få sjuklön. Tungt, viktigt och oundvikligt nattarbete ska inte drabbas av extra pålagor. I dag är detta tyvärr ett faktum, som dessutom i särskilt stor utsträckning missgynnar kvinnor med deltidsarbete, låga inkomster och osäkra anställningar.
Vår sjukförsäkring behöver förändras för att bättre klara av framtidens utmaningar. Vi hoppas därför att politikerna med socialförsäkringsministern i spetsen har modet att tänka nytt och lägga grunden för en mera långsiktigt hållbar och modern sjukförsäkring.
TOBIAS BAUDIN
förste vice ordförande LO
ANNELIE NORDSTRÖM
ordförande Kommunal
LARS-ANDERS HÄGGSTRÖM
ordförande Handels