Facket direkt facketdirekt.nu

Låt inte synen på hiv-positiva gå tillbaka

Opinionsbildning VÄRLDSAIDSDAGEN I år är det 20 år sedan SSUaren och socialdemokraten Kent Carlsson gick bort i sviterna av aids. Arbetarrörelsen var till stor del trångsynt och konservativ i sin syn på hiv-positiva personer på den tiden. Sedan dess har rörelsen kommit en lång väg. Men konservativa krafter vill nu vrida klockan tillbaka. Vi ska ta striden, med Kent i åtanke, skriver Ellinor Eriksson, SSU, och Karl-Petter Thorwaldsson, LO.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad på svt.se 1 december 2013.

Kent Carlsson var kandidat till posten som ordförande för SSU men drog tillbaka sin kandidatur bara några dagar innan kongressen där han skulle blivit vald. Han hade nämligen fått sitt sjukdomsbesked och råddes till vila.

Kent fortsatte trots det sitt politiska engagemang, och blev året efter den första riksdagsledamot som var öppet homosexuell. Uppdraget hade han under två år, fram till sin bortgång. I riksdagen drev han frågor om registrerat partnerskap, om att motverka förtryck mot homosexuella och om studenters villkor, för att nämna några. På många sätt var han banbrytande, en politisk stjärna och en riktig eldsjäl.

I samband med Världsaidsdagen, 20 år efter hans bortgång, vill vi uppmärksamma Kent och hans politiska gärning. Vi vill också ta tillfället att resonera kring den tid som han levde och verkade i. En tid då en människas kärlek för en annan människa alltför ofta förenades med skuld, skam och stigma. En tid där hiv-positiva framställdes likställt med pestsmittade. En tid där alltför många, precis som Kent, gick bort alldeles för tidigt.

Arbetarrörelsen var tyvärr inte alltid den bästa eller den mest progressiva kraften under den tiden. Precis som samhället i stort, kunde vi vara trångsynta och konservativa i såväl synen på homo- och bisexualitet som i synen på hiv.

Det var ett misslyckande för en rörelse vars grundläggande syfte är idén om människans frigörelse från förtryckande system. Givetvis fanns det undantag, Kent själv förstås liksom Mona Sahlin, och flera andra. Men de var inte en majoritet. Det är dags för oss att säga att arbetarrörelsen felade. Det är hög tid att göra upp med denna del av vår historia.

Arbetarrörelsen har sedan dess gjort en lång resa. På många sätt är samhällsklimatet, lagarna och normerna mer positiva i dag. Kunskapen har ökat, skulden och stigmatiseringen sitter inte lika djupt.

Men återigen ser vi bakåtsträvande, konservativa och främlingsfientliga krafter både i Sverige och i Europa som vill vrida klockan tillbaka, både vad gäller synen på homosexuella, hiv-smittade och andra utsatta grupper. De får kraft av osanna föreställningar, de vinner mark genom klassisk vi-mot-dom-argumentation, och de växer i tider av ekonomisk kris.

Vi i arbetarrörelsen måste denna gång göra allt vi kan för att motverka dessa krafter och ta rollen som deras värderingars största fiende. Vi ska ta den striden och vi ska bära med oss Kents mod och vilja i den. Och vi vet att engagemanget i sig kan vara en väg mot självförverkligande och frigörelse. Som Kent själv skrev i sin sista krönika i SSU:s medlemstidning Frihet:

”SSU gav oss kunskaper, självkänsla och gemenskap. Vi är bevisen för att SSU genom sin verksamhet kan förverkliga socialismens idé om att befria människan. Genom SSU fick vi kraften att bryta oss loss från traditioner och hindrande bojor.”

Låt oss nu se till att ännu fler får bryta sig loss från de hindrande bojorna. Låt oss, i Kents namn, spränga dem.

Ellinor Eriksson, förbundssekreterare Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund – SSU
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO