Publicerad på Aftonbladet.se den 8 juni 2010
Regeringens jobbpolitik består av två delar. Det ena delen innebär att man straffar arbetslösa med försämrad a-kassa och högre skatt. Regeringen anser att arbetslösheten beror på att arbetslösa inte söker
tillräckligt med jobb. Den andra delen innebär lägre skatt för den som arbetar. Men arbetsgivarnas kostnader för att anställa en person minskar inte om du får lägre inkomstskatt. Hur kan regeringens teori leda
till fler jobb? I förra veckan kom Finanspolitiska rådet med sin årliga rapport. I den talas klarspråk: regeringens jobbpolitik skapar fler jobb om lönerna sänks för Sveriges löntagare.
Det är här som regeringen kämpar frenetiskt för att vara så otydlig som möjligt. Teorin säger nämligen att företagens vilja att nyanställa bara ökar om den försämrade a-kassan och de lägre inkomstskatterna
omvandlas till lägre löner. Jobbskatteavdragen leder till fler jobb om den ökade inkomst du har fått i plånboken successivt överförs till arbetsgivarna genom att du kommer att kräva lägre löneökningar och
accepterar att ta ett nytt jobb med en lägre lönenivå. På samma sätt är det med a-kassan. Tanken är att en lägre ersättning tvingar arbetslösa att acceptera nya jobb till lägre lönenivåer. Om detta inte sker
leder inte regeringens politik till några nya jobb.
En av de viktigaste idéerna bakom Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling sedan mitten av 90-talet är att parterna på arbetsmarknaden inte ska ta hänsyn till vad som händer i politiken. Om facken justerar
ned lönekraven när skatterna sänks innebär det också att lönekraven justeras upp när skatterna höjs. Detta skulle skapa en kortsiktighet och en ryckighet som är skadlig för ekonomin och för Sveriges löntagare.
Principen är och ska vara den rakt motsatta: parterna sköter sitt, politiken sitt. När det gäller försämringarna i a-kassan har facken inte samma möjligheter att påverka regeringens försök att sänka lönerna.
Regelverket i a-kassan säger att den arbetslöse måste ta ett jobb om lönen uppgår till 90 procent av a-kasseersättningen – och med regeringens lägre ersättning pressas lönerna nedåt.
Regeringens avsikter är tydliga. Den bygger sin jobbpolitik på en teori som säger att du inte vill jobba och att din lön är för hög. Den lägre inkomstskatt som regeringen ger dig med ena handen vill de ta
tillbaka med den andra genom att du i framtiden ska acceptera mindre löneökningar och ett nytt jobb till en lägre lönenivå. Till viss del kan facket avstyra detta, men ambitionen går det inte att ta fel på.
Tror man på regeringens politik måste man också erkänna att det är lönerna som måste sänkas för att jobben ska växa fram. Här har Jan Björklund under den senaste veckan varit tydlig. När kommer Fredrik
Reinfeldt erkänna att det är detta politiken bygger på?
Här går en tydlig skiljelinje. Vi menar att Sveriges framtid inte ska byggas med lägre löner, utan genom att vi skapar förutsättningar för företagen och deras anställda att hela tiden klättra i
förädlingskedjan. Så skapas utrymme för lönsamma företag, lägre arbetslöshet och högre löner. En effektiv strategi för att nå dit är, inte minst när arbetslösheten nu slår rekord, att stödja människor och att
öka deras kompetens så att de kan ta produktiva jobb som det går att utvecklas i, med löner som det går att leva på.
Efter snart fyra år är det hög tid att regeringen får stå till svars för sin omoderna politik om att sänkta löner för Sveriges löntagare är medicinen för att komma till rätta med arbetslösheten.
Men det stannar inte där. Lönesänkarstrategin är en del av ett bredare batteri av klassisk högerpolitik. Klyftorna ska öka, omfördelningen minska, den oreglerade marknaden omhuldas och facken försvagas. Men
som vanligt säger regeringen en sak och gör en annan. Tro inte på vad de säger. Fundera i stället över vilket samhälle som växer fram om högerregeringen vinner valet i september.
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Sven-Erik Österberg, Socialdemokraterna, arbetsmarknadspolitisk talesperson